Intelligenta kommentarer, inte bara till vår samhällsutveckling och vår omvärld, utan också till mänskliga ställningstagande vad gäller moral, etik, politik och känsloliv.
En vital gränsöverskridande kraft, så nödvändig i det offentliga samtalet eftersom den svenska seriescenen har en tendens att vara på tå vad gäller det alltmer komplicerade ordet normkritik och den ”vuxna” seriens grundpelare - satiren. Kanske för att serieskaparna fullständigt skiter i genrer utan orädda hela tiden bryter ny mark. Ärligt. Det är extremt uppfriskande.
Det är några av de tankar som väcks vid läsningen av Anneli Furmarks serieroman ”En sol bland döda klot”, närmast en hyllning till Cora Sandels författarskap, författarpseudonym för Sara Fabricius och hennes Alberte-trilogi.
För en ljus vårdag i vår egen tid reser blyga Barbro från Sverige med tåg till Tromsö för att få en glimt av en person hon alltid känt en dragning till, romanfiguren Alberte ur Cora Sandels roman ”Alberte och Jakob” från 1926.
Med säker penna, både i skrift och bild, bjuder Anneli Furmark en berättelse om en nutida, medelålderskvinna som på ett stilfullt sätt binder ihop hennes liv med den fiktiva Albertes verklighet i dåtida Tromsö. Två kvinnor, från olika tidsåldrar, förbundna med ett ok som stavas påtvingad otillräcklighet, kanske också alienation. Den nutida Barbro som kämpar med sin blyghet och självbetraktande. Alberte som varje dag flyr till fjällen, utanför staden för att känna blodet pumpa, bli varm, för en stund vara levande...
Den själsliga instängdheten, men också det gränslösa betraktande av sin egen person, utifrån andras förväntningar, skapar en klaustrofobisk slutenhet, omöjlig att värja sig emot. Text och bild i symbios, där vackra, om än så ödesmättade fjäll gestaltar en fond av närmast total ensamhet. Vi är alla ganska små här på jorden, trots allt.
Sara Fabricius föddes 1880 i Kristiania, dåvarande Oslo, och flyttade med sin familj till Tromsö när hon var 12 år. Efter studier vid Harriet Backers målarskola för kvinnor återvände hon till Tromsö för att sedan flytta till Paris och utbilda sig till konstnär. Där blev hon kvar i 15 år. Men det var först efter skilsmässan från skulptören Anders Jönsson efter flytten till Sverige som hennes karriär som författare tog fart. 1926 kom romanen ”Alberte och Jakob” som följdes av romanerna ”Alberte och friheten” samt ”Bara Alberte”.
Sandels Alberte-trilogi ses som en av höjdpunkterna i norsk mellankrigslitteratur och är en av huvudpunkterna i norsk diktning överhuvudtaget. Som litteraturvetenskaplig student fick jag dock redan på 1980-talet lära mig mycket lite om Cora Sandel. Främst handlade det om att hon använts sina egna erfarenheter till författarskap, då som något outtalat negativt. Det problematiserar Anneli Furmark på ett mycket enkelt och begripligt plan. Egentligen vem är vi i nutid att förstå hennes inspiration och bevekelsegrunder. Jag menar, var hämtade Strindberg, Söderberg eller om vi tar samtida författare inom utvecklingsromanens genre som Knausgård eller för den delen Lars Noréns alla dagböcker. De hyllas, främst för sin autentiskhet men också ärlighet. ” En sol bland döda klot” har inspirerat till en ny läsning av Cora Sandel. Det ska Anneli Furmark ha all creed för, liksom en välarbetad serieroman.