Shrek håller stilen

Men det får gå ändå. Det är ändå i det stora hela enbart angenämt att tillbringa tid tillsammans med den fridsamt omkringklampande Shrek, den ampra Fiona, de fortfarande virtuost verbalt saltomortal-skickliga Åsnan och Mästerkatten i stövlar, den teatraliskt stupide Drömprinsen och de andra karaktärerna som vi känner från de första två filmerna. 3D-animationen är djupimponerande men framförallt (nu var det den amerikanska originalversionen jag såg och kan därför inte alls yttra mig om den svenska editionen) är det ? fortfarande ? de till varje rollkaraktär kongenialt anpassade rösterna, som man har det hur roligt som helst åt (och med). Eddie Murphy är absolut fenomenal som den muntert bångstyriga åsnan, Antonio Banderas spinnande perfekt som Mästerkatten och Rupert Everett överklass-fjanten i särklass som Drömprinsen. Bra hela vägen och nu tillkommer också Eric Idle som den ystert lekfulle och förvirrade trollkarlen Merlin. Ett paradnummer även det och så glömmer vi inte heller bort Mike Meyers som Shrek himself. Nej,inte det inte. Trean sysselsätter sig med Shreks monumentala ovilja att bli kung, när Fionas gamle grodlike pappa kolar vippen och han finner sig själv som den näste i successionsordningen. En ersättare till kungavärdigheten måste ovillkorligen lokaliseras och Shrek kastar loss för att leta rätt på Fionas kusin Artie; endast marginellt mindre fjantigare (men snällare!) än Drömprinsen och med rösten lånad av Justin Timberlake. Diverse förvecklingar i vanlig Shrek-stil vidtar (bland annat klantar sig Merlin så att åsnan och Mästerkatten temporärt råkar byta personligheter ? men inte kroppar ? med varandra) men vi talar knappast om några mera vidlyftiga överraskningar. Väljer man att satsa på en biljett till Shrek så gör man det för att man vet vad man vill ha. Och även får det (fast som sagt var inte fullt ut lika frikostigt som i de första två filmerna). När allehanda sagofigurer (Törnrosa, Snövit, Askungen, Pinocchio, etc, etc, etc) också materialiserar sig och väljer lämplig sida i bataljen om vem som ska bli kung eller ej, hettar det till ordentligt. Och någonstans är det också sardoniskt skoj när drottningen pardonlöst knackar ner stenmurar med pannan, samtidigt som hon nynnar With A Spoonful of Sugar ur Mary Poppins och These Are A Few Of My Favorite Things ur Sound of Music. Det var ju Julie Andrews som sjöng dem en gång. Och nu är drottningens röst hennes. Det finns också gott om sofistikerade referensblinkningar angående filmer, melodier och annat populärkulturellt stoff och tillhör man träsktrollets beundrarskara kan man vara övervägande lugn. Detta är en helt acceptabel trea. Om än inte lika klockren som ettan och tvåan var. Men å andra sidan: hur många filmer är väl det?