Simpsons ? filmen
"Bland det allra roligaste, mest satiriska, snabbkäftat bitska och oupphörligen mest överraskande som man kan välja att utsätta sig för i samband med ett biobesök, just nu."
Så säger Norrbottens-kurirens Rolf Nilsen och ger Simpsons ? filmen fyra kurirenhästar.
Så säger Norrbottens-kurirens Rolf Nilsen och ger Simpsons ? filmen fyra kurirenhästar.
<P>Det går inte att säga något annat (ens om man försöker) än att filmen om vår animerade och till hudfärgen gula ­favorit- och dysfunktionella familj Simpsons, hemmahörande i Springfield någonstans i USA, är bland det allra roligaste, mest satiriska, snabbkäftat bitska och oupphörligen mest överraskande som man kan välja att utsätta sig för i samband med ett bio­besök, just nu.<BR>Yes ? Simpsons på bio. Och det fungerar. Faktiskt helt oantastligt. Och det känns inte heller som cirka tre TV-avsnitt rutinmässigt staplade på varandra. Standarden och den unika klassen som vi har kommit att besvärsfritt associera med Simpsons är självklart bibehållen här också. Vilket innebär en timme och tjugosex minuter som man aldrig vill att de ska ta slut. Gult och gigantiskt kul, är det minsta man kan säga!<BR>Storyn svänger och kränger naturligtvis fram och tillbaka helt utan begränsningar, med ideliga droppanden av ironiska kommentarer, populärkulturella referenser (till Disneys Bambi, Stones-texter, väldigt mycket annat ? det gäller att vara observant hela tiden för att missa så få av dem som möjligt) och annat av det slaget.<BR>Det börjar med att farfar Simpson får en religiös ­upplevelse i kyrkan, oceremoniellt rullas in i en matta av sonen Homer och skrikande forslas därifrån. Därefter blir Homer med gris, som snabbt fyller en silo med grisskit, som Homer snabbt ­bestämmer sig för att illegalt dumpa i den allaredan alarmerande förorenade Springfield-sjön.<BR>Detta för med sig att EPA (Environmental Protection Agency), under ledning av den ondskefulle Cargill, innesluter hela Springfield under en stor kupol. Och att ingen kan ta sig in eller ut (och att barägaren Moe så småningom utropar sig till kejsare). När det går upp för invånarna att allt detta är ­Homers fel uppstår lynchstämning och tillsammans med Marge och ungarna får han panikartat fly till Alaska (via en utväg som ­babyn Maggie kommit på).<BR>På ett motellrum drabbas Bart av svår existentiell kris och super sig full på minibarens miniflaskor. Sluddrande förklarar han att han hellre vill ha familjens timide religiöse Mr. Flanders till sin pappa, än Homer.<BR>I förbifarten hetsar Homer också Bart att naken åka ­skateboard till Krusty Burger och tillbaka.<BR>Och en mängd annat smått och trivsamt gott av det där ­slaget. Hela tiden.<BR>Alla i Springfield tänker ­givetvis enbart på sig själva ­(utom lilla Lisa Simpson då; ständigt försedd med ett ­värkande världssamvete) och allting håller samma världsmästartempo, när det gäller verbala vitsigheter och uppfinningsrika snitsigheter, som i TV-serien. Allra minst.<BR>Det finns nästan osannolikt mycket att glädja sig åt ? och med ? i filmen om Simpsons och klart står även nu att alla i familjen, på sitt sätt, är hjältar. Marge till och med lämnar ­Homer, på riktigt! Och Bart... tja...<BR>Behöver ni nu någon ­ytterligare anledning eller uppmaning, för att så snabbt som möjligt ta er i väg och skratta er sanslös till den här animerade mästerligen?<BR>Ja, i så fall får ni den i alla fall inte av mig.<BR>Den ende som det är för lite av är väl i så fall den knarrige kärnkraftsanläggningsägaren och kallhjärtade superkapitalisten Mr Montgomery.<BR>Hörde jag då någon som sa att man ju i alla fall väldigt sällan kan få allt man önskar sig?<BR>OK ? jag fattar!</P>
Så jobbar vi med nyheter