Vad kan frånvaron av kritiskt tänkande göra med en människa? När livsutrymmet krymper och skygglapparna kring ögonen snävas åt. Man faller famlande, bakåt in i tunnelseende.
I Elisabeth Hjorths texter finns en medkänsla och förmåga att gestalta centrum och periferi som en fråga om skifte i perspektiv snarare än rätt eller fel. I Svenska Dagbladet skriver hon en reflekterande litteraturkritik som i hög grad utgår från erfarenheter. I debutdiktboken Kärnfamiljen (Modernista, 2008) skiktades världen in i en liten familjs vardag. När Elisabeth Hjorth nu debuterar som prosaförfattare är det i ett starkt personporträtt av en ung kvinna på väg att forma sitt liv men där hotet om undergång rycker allt närmare.
Huvudpersonen Cecilia har en drivkraft som kan ta henne hur långt som helst. Men hon behöver spegla sin storhet i andra för att kunna rikta sina energier rätt. Bibelskolan efter gymnasiet blir språngbrädan ut i vuxenlivet och mot ett sökande som går överstyr. Den kristna hängivelsen som lovar ljus och gemenskap förbyts i psykisk inneslutenhet kantad av yttre våld och drastiska livsbeslut. Hon dras in i ett maktspel som hon svårligen kan ta sig ur på egen hand. Det som var gott har blivit tvingande och den egna kroppen till ett slagfält för andra.
Från första sidan känner jag med Cecilia. Hon är ung, världen tycks ligga för hennes fötter. I avhuggna meningar gestaltas en begåvad kvinnas tankar och känslor i sökandet efter ett sammanhang. Cecilias pappa är inte mycket till sparringpartner och mamman, som dog när Cecilia var elva, har blivit en skugga hon fortsätter att längta och leta efter utan att ges utrymme att sörja. I stället ger Cecilia sina omsorger till andra; gamlingarna i vården, andras barn, utan att få så mycket tillbaka. Hon prövar sitt begär, hur länge det kan vara utan att tillfredsställas. Så länge hon är på väg, närmare gud, kan hon fyllas av ruset från en särskild lockelse. Som i lättheten i att inte äta, inte tillgodose sig själv.
Orsakerna till varför Cecilia dras in i en sekt är inte uppenbara. Inget brott finns och textens väv snärjer också läsaren i en klaustrofobisk känsla. Att vilja nästintill utplåna sig själv till förmån för något större blir en gradskillnad snarare än en artskillnad. Vartefter berättelsen fortskrider skenar berättelsen och det blir stundtals svårt att veta exakt vad som är verkligt: vad läser Cecilia på löpsedlarna, vad tänker hon bara?
Devisen för dagens medieklimat - "jag ser mig alltså är jag" - är träffande också för Cecilias situation. Speglingen har blivit ett mål i sig, och bekräftelsen i att ha gjort rätt och arbetat riktigt hårt rymmer möjligheten att bli profetiskt utvald. Om Cecilia varit i arbetslivet kunde hon kanske ha fått bonusar, i en dokusåpa kunde hon hoppats på att inte åka ut. Hon kunde ha varit du, jag eller någon vi känner, någon som önskar att få stråla och sträva och bli sedd i det.