Urinsyra som fäller ut i blodet. Mördande vassa kristaller som sticker som små knivar i lederna. Detta är vad gikt handlar om och det är temat för Sverker Sörlins senaste bok "Rädslan för svaghet – en berättelse om sjukdom, smärta och löje". På tisdagskvällen berättade han om den i Kulturens hus på Kontext författarscen.
Han är 58 år gammal, idéhistoriker, författare och professor i miljöhistoria vid Umeå universitet. Tidigare har han skrivit flera vetenskapliga och populärvetenskapliga böcker. Den senaste kallar han en hybrid av olika genrer.
– På ett sätt har den ett folkbildande syfte. Det finns nästan ingenting skrivet om gikt i svensk litteratur. Samtidigt ville jag prova att skriva om vetenskap på ett nytt sätt, berättar han.
Det är också en idéhistorisk bok om smärta. Och genom att han berättar om sin egen sjukdom blir det en sorts sjukdomsbiografi.
– Med ett drag av parodi, där jag överbetonar mitt tränande, min självobservation, tillägger han.
Förr såg man ibland skämtteckningar av den välbeställde, pompöse mannen med sin värkande "portvinstå" i högläge framför brasan. Gärna med ett glas portvin i handen.
– Det var ett sätt att förlöjliga överklassen, säger Sverker Sörlin.
Bilden stämmer inte alls in på honom, en topptränad elitmotionär. Otaliga är de kostråd han har försökt följa, men i praktiken är det i stort sett ingenting som verkar hjälpa, mer än möjligen att försöka sova bra och att undvika stress och allt för mycket alkohol.
– Reumatiska sjukdomar är lågstatussjukdomar som det inte forskas särskilt mycket om. Men själv har jag lärt mig mycket om min sjukdom och det har hjälpt mig, säger han.
På senare år talas det mer och mer om avledning som metod att minska smärta. Det är något han har tagit till sig.
– Underhållning, litteratur, goda samtal. Allt som gör smärtan mindre påtaglig kan också minska smärtan på sikt.
Men det viktigaste boken tar upp är kanske ändå Sörlins eget förhållandet till svaghet. Som ung såg han sig själv alltid som stark. Han var en duktig skidåkare och hade lätt för sig i skolan. Han visste att det fanns svaga människor också och dem måste man hjälpa.
När han själv drabbades av sjukdom blev han tvungen att problematisera synen på svaghet.
– Ingen är bara frisk och stark. Ingen är bara sjuk och svag. Man är både den som hjälper och den som behöver hjälp. Det var en insikt.
Tidigare var det "de andra som var svaga". Så är det inte längre.
Successivt kommer han till insikt om att sjukdomen är en motståndare som han inte kan besegra. Ändå tycker han fortfarande det är viktigt att inte "bli sin sjukdom".