Skådespeleri av den storartade sorten

Om inte rollen som den misshandlade unga kvinnan Lena blir den mycket begåvade, i sin spelstil helt levande samt både sköra och starka Sofia Ledarps (utbildad vid scenskolan i Luleå) bredfrontsgenombrott - då finns det inte mycket seriös rättvisa kvar i världen. Lena blir nästan ihjälslagen av sin man Hannes (Jonas Karlsson - otäckt och oerhört nervigt bra även han), som åker in i fängelse och även genomgår terapi för sin destruktiva ilska där. Under tiden blir Lena ihop med den snälle fiskhandlaren Alf (Rolf Lassgård - trovärdig i varje millimeter av sin uppenbarelse) och livet verkar ordna sig för henne, med hjälp av Alf. Men Hannes kommer ut och - sedan följer Den man älskar inte några speciellt föutsägbara vägar alls. Trots att han dunkat henne huvud i golvet och slagit med sina knytnävar mot henne ögon - så väljer Lena, frivilligt, att söka upp Hannes igen. Hon tar till och med med sig en sjuttiofemma sprit och ser till att han dricker upp den. Hon vill se om han har förändrats. Till sist erkänner hon att han är hennes öde. Hon älskar honom fortfarande. Kan ingenting annat. Under tiden håller Alf på att bryta ihop. Bokstavligen. Och alla trassliga handlingstrådar löper till sist samman mot det alldeles obönhörliga slutet. Eller? Kanske inte så helt obönhörligt ialla fall... Den man älskar är en uppfordrande film, som det vid många tillfällen känns närmast outhärdligt svårt att se. Och det är Sofia Ledarp som äger den. Magnifikt, maniskt, mest av allt mycket märkligt. Se den för det ovanligt tvinnade manuset och den starka skådespelartrions skull. Det är en mollstämd filmballad som man allra främst känner för att brista ut i en gråtattack till.

Skådespeleri av den storartade sorten

Norrbottens-Kuriren Rolf Nilsén är mycket förtjust i Sofia Ledarp (utbildad i Luleå) i hennes rollfigur i filmen Den man älskar. Filmen ger han så många som fyra Kurirhästar.