Skattjakt i Kukkola

En sommartur för att se konst i tillfälliga lokaler är ett slags lotteri. Ett galleri är ibland ett konstgalleri, och ibland mer av en galleria. Ett av de mer överraskande besöken visar sig bli i Kukkolaforsen några mil norr om Haparanda. Lokalen är en gammal vattendriven kvarn. Det utnyttjar galleristerna, som också är konstnärerna, på ett skojigt sätt. Besökaren börjar helt enkelt gå på skattjakt. Men här finns varken boss och hö, gamla obegripliga verktyg eller munblåsta pilsnerflaskor. I stället hittar man bilder och kvarnens föremål som fått nya betydelser. Kerttu Hurtig låter till exempel sin långa textil Stigen börja på övre plan i huset, gå genom ett av kvarnens ursprungliga konstruktioner, och fortsätta på nedre botten. Hurtig har även placerat saker i tråg, täckt bottnen med sand, och sedan kallat dem arkeologiska fynd.På markplanet visar Marja-Leena Hyvärinen måleri och skulptur. För placeringen använder hon ett par av de spröjsade fönstren ut mot Torne älv. Där har hon satt skulpturer, dels den livsbejakande kvinnan, Soldyrkare II, i betong, dels Tämjd I, en drake av keramik. På så sätt ger älven i bakgrunden verken en berättelse som är helt platsberoende.Som gallerister är de fem kvinnorna inne på sin andra säsong. De bor på båda sidorna om Torne älv och två traditioner får mötas. Uppenbart är att humorn, liksom undersökandet av lokalen, är viktiga för utformningen av utställningen. Många bilder är därför mest smeksamma, medan andra tycks ha kommit med för att det finns utrymme. Men framför allt är det mesta faktiskt lättillgängligt, något Övre kvarnen delar med andra sommargallerier i Norrbotten. Genom den utforskande hängningen är dock uppgiften att också vara ett försäljningsställe nedtonad till vinternivå. Ett sommargalleri är nämligen ofta mer av en handelsbod; besökarna är där för att köpa med sig något från utflykten, och det påverkar hur verken exponeras. De tillfälliga gallerierna ligger, som ett annat av de nyare i Norrbotten Galleri Agda och Valborg på Junkön i Luleå skärgård, också nästan alltid på platser där semestrande rör sig. Lika gammalt som Kukkolaforsens kvarn, och även det med total kvinnodominans, visar sig Junkögalleriet ha mer gemensamt med ett torg än med en konsthall. Konstnärerna exponerar sina verk så som vi vant oss i butiker. När jag med bara fötter, ägarna är rädda om det vackra golvet, går runt i huset ser jag ändå föremål som överröstar tapeterna och husets eget historia. Men framför allt handlar det om det vackra man kan vilja ha hemma, eller på sig.Och just det, att konst också är varor; kul för köparen, bra för konstnären men tråkigt för kritikern, blir väl aldrig så tydligt som på ett galleri för sommaren.