Skojfriskt men alltför bekräftande

Peo Rask är författare, förläggare och redaktör bosatt i Luleå med ett 20-tal böcker bakom sig. Kulturnyheterna är hans femte diktsamling. Först slås jag av det fina omslaget, små svarta högar av pappershålslagna rundlar mot en gräddvit bakgrund. Detta är en diktsamling som kommer zooma in det lilla, det konkreta i vardagen tänker jag, vilket spännande grepp då mot titeln, Kulturnyheterna. Hur ska de små högarna av pappersflingor, det oansenliga, vardagliga, det som anses som skräp, komma att relateras till det stora, det som slår på stora trumman, som "påar" vad som är viktigt att rapportera om? När jag tittar närmare ser jag att de små flingornas högar formar diktsamlingens begynnelsebokstav "K". Dessa pappersbitar bär alltså upp bokstaven K som i Kulturnyheterna, men också, som jag läser längre in i boken, "k" som i korruptionen av kulturen där finkulturen med stort K, stjäl uppmärksamhet från de verkligt kämpande kulturarbetarnas insatser. Och vartefter jag läser tänker jag att den här boken alltså är en snärtig satir över läget i kulturvärlden där det lokala står mot centrum, arbetaren mot pampen och administrationen mot kreativiteten. Här finns mängder av fyndiga formuleringar som sätter fingret på minglandet och vimlandet i den kapitalets båt som bestämmer vad som får komma fram som fin kultur värd att satsa på. "Kom, det är releaseparty i tarmkanalen/Alla är här och alla ser ut att trivas/ i den kollektiva bakteriefloran/av periodicerad medömkan/och inställsamma gester" Jag har ganska kul när jag läser, och jag håller med om att det är dåligt att kulturarbetarna får så lite pengar och att stjärnkulten i tv-program som Idol och den marknadsmässiga vurmen för Författaren står i vägen för konsten, eller programledaren för programmet - som Kristofer Lundström för Mexico city som Rask skriver i boken. Men jag tycker det blir för bekräftande. Jag vet redan på förhand på vems sida jag ska stå på, att jag ska identifiera mig med den utsatta, marginaliserade kulturarbetaren, inte med den som står på maktens sida, eller de som schappat och flyttat, som den namngivna författaren Kristian Lundberg "till brackaboende". Jag hade önskat att maktframställningen kunde vara lite mer nyanserad. Nu blir det lite märkligt när medeltida kopparstick och träsnitt som föreställer maktmissbruk: våld, misshandel, övergrepp, får illustrera förhållandena i kulturvärlden. Det är anakronistiskt, endimensionellt och indignerat, om än skojfriskt för stunden. Tyvärr är det dock inte så intressant att bara ta del av perspektivet från den som det är mest synd om, även om jag är övertygad om att texten i uppläst form, i rätt sammanhang (med ett tydligt "vi och dom") kommer att göra succé. I bokform framstår i stället förövarna för mig som mer spännande.