Skönt suggestiv Hamlet

I åtminstone fallet med dramerna (Kung Lear, Macbeth, Hamlet och låt oss inte ens tala om Titus Andronicus; nej, låt oss inte alls göra det!) så hade Shakespeare en blankvers-vältalig förmåga att ladda på utav bara helvete. Oftast slutade det med att större delen av rollistan var hårdhänt och slutgiltigt eliminerad. Tidens publik hade sådana (legitima?) krav. När man väl hade stått eller suttit sig igenom en flera timmar lång föreställning, så skulle man också (åtminstone metaforiskt) kunna förnimma blodvittringen i näsborrarna. I annat fall var det ju skit till pjäs. Om det inte var ett lustspel, förstås. Shakespeare författade ju även sådana (men inte, så att det direkt stör, ännu tarantino). Det sedan åtskilliga hundratals år cementfast klassikerstämplade dramat Hamlet förekom ursprungligen alldeles i begynnelsen av 1600-talet. Och har allt sedan dess varit varje rättrogen ung förste älskare/skådespelares prövosten att ta sig igenom. Fullt av citerbara repliker och en karaktär i själva stycket som utan större motspänstigheter låter sig anpassas till sin tids rådande estetik. Lars Noréns skalar sig, likt Ibsens Peer Gynt med sin lök, in till kärnan av dramat. Hans hyllade uppsättning från sistlidna sommar vid Romateatern på Gotland gungar nu genom landet, i Riksteaterns administration - Piteå i måndags, Älvsbyn i tisdags, Haparanda i kväll onsdag och så farväl till länet i och med Boden på torsdag kväll. Med absolut rätt kan Noréns Hamlet-uppsättning beskrivas som tillräckligt häftig, brunstig, bultande och egensinnig för att tillfredsställa även de kinkigaste av teaterkonässörer. David Dencik (kanske främst bekant som TV:s Lasermannen) gör prinsen av Danmark till en ung värsting, som inte har något annat val än att hämnas sin faders död (därtill instruerad av den döde kungens egen vålnad!). Under dramats återstående gång krängs det och svängs det därefter på olika allehanda turbulenta sätt och hade det utspelat sig i en annan tid än vad som nu är fallet, hade den alltmera psyk-labile Hamlet säkerligen blivit föremål för omvårdande uppgifter av målmedvetna män i vita rockar och åtminstone en tröja utan ärmar. Förhållandet mellan prinsen och hans moder, drottning Gertrud, är ju en fullständigt våt dröm för vilken terapeut som helst. Kom också ihåg att hon omedelbart efter makens död ingick äktenskap med dennes broder Claudius. Som dessutom mördat honom! Lil Terselius och Iso Porovi gör deras roller med all önskvärd tyngd och espri. Samt med den samfällda charmen hos ett koppel hungriga huggormar. Ofelia framställs med helt enkelt brinnande lidelse av den ojämförligt uttrycksfulla Lo Kauppi. Om hon skulle lyda uppmaningen om att gå i kloster skulle nog vare sig priorinna eller systrar kunna känna sig säkra. Och innan den vederbörligen blodiga, svärdstickande och av ideligen förgiftat skvalpande vin finalen till sist pockar på vår enhälliga uppmärksamhet (där - you better believe It - större delen av de ännu närvarande slänger in handdukarna, de också) så har det även förekommit några uppenbart roande meta-litterära grepp i föreställningen. Hamlet själv - högljutt stämmande upp inledningen till Kenta Gustavssons odödlighet Just i dag är jag stark - jag har väntat så länge på just denna dag.
Och en diskussion där Shakespeare själv nämns. Det är sånt som bidrar till en fritt svängande och skönt suggestiv Hamlet. För 2000-talet. Samlare av speciella teaterupplevelser har helt enkelt bara att sko sig och rycka ut och se detta.