Skriver exakt så många ord som behövs

Ida Linde debuterade 2006 med boken Maskinflickans testamente, en samling dikter om flickan som skulle dö. Hennes andra bok innehåller två längre prosatexter. Och det är prosa skriven av en poet. Omslagsbilden, en melankolisk målning av Christian Schad från 1928, föreställer en mondän, sorgsen flicka. Den första texten, Sonja, är en lång bortförklaring till varför hästen Sonja Sacre Cœur vägrade vid vattengraven. Det är den namnlöse ryttaren som talar. " ni sa att det var mitt fel, skvatt galen, måste ha blivit skvatt galen, ni hade aldrig sett en ryttare vägra, det är hästar som vägrar, inte människor." Ryttaren avsäger sig allt och ber drottning Kristina om hjälp med hästen. Han är en man utan egenskaper, hon har abdikerat. En lite absurd text. Den andra texten, Larsson, handlar om en morfar och en flicka och deras kärleksfulla förhållande. Morfar är tryggheten, den starke som lär den lilla flickan simma. Men medan flickan blir äldre och stabilare, blir morfar skröpligare och skröpligare. Hon tvättar hans kläder och slänger det som är trasigt och när han sover middag diskar flickan i smyg om hans disk Till slut är det hon som får ta hand om honom. En realistisk och mycket ömsint text. Den här typen av böcker, som ligger mitt emellan lyrik och roman, är svårplacerade som genre och kan därför ha svårt att hitta sina läsare. Men särskilt historien om morfar förtjänar en bredare läsekrets. De två berättelserna har ett tempo, en närhet och intensitet som får de korta texterna att växa och bli storartade historier. Det är en lisa för själen att få läsa en kort, men rik text utan onödig utfyllnad. Ida Lindes texter innehåller exakt så många ord som behövs, inte ett enda för mycket eller för lite. Korta poetiska prosatexter vill läsas långsamt, så långsamt att texterna hinner öppna sig. Ida Linde är en författare som är mån om orden och hon lämnar så mycket åt mig som läsare, att jag känner mig medskapande när jag läser.