Det är en smått legendarisk ensemble som äntrar scenen på onsdagskvällen, nämligen slagverksgruppen Kroumata. Trots att ensemblen funnits lika länge som jag har våra vägar aldrig korsats, men folk i min närhet har pratat om dem desto mer. I kväll var det äntligen dags för mitt första livemöte.Och jag blev helt såld. Direkt. Aldrig vet jag om en timme har förflutit så fort som ikväll. Det var biltutor, det var trälådor. Det var marimbor, virveltrummor och en stycke plastpåse(!). Vidare var det plaströr, kortlek och koskälla och tjugo andra ljud du inte du visste att man kunde använda på konsertscenen. Allt detta skapar en otrolig variation som gör att det aldrig blir tråkigt. Dessutom kryddas det hela med en stillsam koreografi. När någon inte spelar, går den ut ur ljuset och kommer sedan in igen när det är hans tur igen. Sedan har ensemblen stenansikten när de gör de mest absurda ljud. Sådana små detaljer hjälper till att höja en redan förhöjd atmosfär.Jag sitter under konserten och undrar: Vad är det som gör att de kan trollbinda en nästan fullsatt sal i mer än en timme? Jag menar, musiken de spelar är ju på sitt sätt väldigt smal.Ett av deras stycken, Okho av superavangardisten Iannis Xenakis, består av rytmer framtagna ur matematiska funktioner. Hans stråkkvartetter som består av samma teknik, låter som en knarrande dörr och skulle kanske locka en fjärdedel av publiken till konsert. Branches av John Cage var stycket där plastpåsen ingick. Den typen av musik kan kallas ljudlandskap och finns representerad på P 2 genom ett program som heter Monitor. Jag skulle uppskatta att dess lyssnarskara består av en promilles promille av Sveriges befolkning (alltså nio stycken. Okej då, några fler, men i alla fall ...). Så. Varför går detta hem? Svaret skulle ju kunna vara en lösning till andra områden inom den moderna musiken.Jag tror att svaret är lekfullheten. Kroumata leker fram sin musik. I leken finns inga krav eller regler hur något ska vara, saker bara är. Ensemblen säger till oss med sitt sätt att vara: Det här är ljud som vi tycker kul. Tyck om den eller låt bli, men det är roligt om ni vill vara med och leka.Detta att se något förbehållslöst, utan förutfattade meningar, är något som vi tappar bort som vuxna men som finns naturligt hos barnen. Jag har utsatt min sexårige son för ovan nämnda stråkkvartett av Xenakis. Han hör inte en förfärlig massa oväsen. Han hör en dinosaurie som klampar och råttor som pipande springer sin väg.Slagverksmusiken har den fördelen att den inte har så stort historiskt bagage. Ingen förväntar sig att en trälåda ska låta som Beethovens violinkonsert eller att biltutorna ska framföra Mozarts Lacrymosa. I detta ej förutfattade varande, står slagverksmusiken längs en gränslinje. Denna gränslinje bildar en brytpunkt som gör det möjligt för oss vuxna att gå in ett annat lyssnande, ett lyssnande som för oss tillbaka till barnens värld och som gör oss rikare som människor. Tack Kroumata för att ni visat oss vägen!
