Smokie - en usel nostalgitripp

Konserterna inleddes av ett uppvärmande The Refreshments. Bandet lirar rock ?n roll, och de gillar solon. De inledde sin karriär med att spela covers och även idag är det inte mycket som är särpräglat eget eller heller särskilt spännande i musiken. Deras musik säger så lite nytt att det är svårt att i sin tur säga någonting om dem. De har backat upp bland annat Dave Edmunds, vilket inte förvånar för de är minst sagt säkra på sitt gebit. Men deras rock ?n roll av klassiskt snitt är i stort sett synonym med anonym även om den är rockig. Efter dem är det dags för den stora nostalgifesten. svårt att relatera till någonting man själv inte upplevt och jag måste erkänna att jag har stora svårigheter att förstå hur stora kvällens band i själva verket har varit och till viss del fortfarande är. Det gäller i synnerhet Smokie, för efter att ha sett deras konsert går inte ekvationen Smokie och succé ihop. De har haft några hits men kan liksom inte leva upp till det stora namn de trots allt har. Kanske är de egentligen bara för svaga som låtskrivare, det skulle åtminstone förklara det faktum att de har släppt fler Best of-samlingsskivor än riktiga album. Och det skulle också ge en förklaring till deras box The hit box som släpptes för några år sedan. Boxen består av tio CD-skivor varav tre stycken är medleyskivor. Det är en trött uppsättning rök-are som står på scen. När de spelar Have you ever seen the rain? är egentligen enda gången under hela deras konserten som det blir lite tryck och de verkar faktiskt tycka att det är roligare att spela den än sitt eget material. Men det är en vedervärdig version. De får mig bara att sakna Creedence, eller, när jag tänker efter är det värre än så; de får mig att förstå varför jag ibland kan hata Creed-ence och att det inte alls är på grund av Creedence. Självklart spelar de Living next door to Alice som sista låt. Det är lite tragiskt, kan man tycka, att band med endast en sådan hit är för evigt dömda till ett sådant konsertupplägg. Status Quo är större än Smokie kan väl diskuteras men i dags-läget är de och deras framträdande hursomhelst mycket bättre. Bara en sådan sak som att de faktiskt har tryck i ljudet gör allt bättre. Baskaggen känns i kroppen, inte bara i öronen. Det blåser väldigt kallt men trots att både bandet och publiken fryser blir det äntligen lite ös från scenen. Status Quo spelar tuff hockeyrock som är oerhört stabil. De står säkert på sina breda ben, de har bra driv i disten och boogie-rocktolvorna är tighta. Men det är såklart också enformigt. Det är tight och shysst, men samma samma. Ena låten är den andra låten som är den tredje och varje solo är ett annat solo som övergår i det vi just hörde i låten som nyss tog slut för att sedan börja om. Fast det är klart, det finns band och artister som är långt mycket mer enformiga än så här. Höjdpunkterna blir såklart Whatever you want och Rockin? all over the world som rivs av mot slutet. Det blir aldrig bättre men det blir heller aldrig sämre. Kanske är det det som är hela grejen med Status Quo. Festen är inte över än men det var länge sedan den började. Det känns som att alla de få kvarvarande originalmedlemmarna i alla dessa nostalgiband, som ständigt turnerar världen runt, successivt kommer att bytas ut mot nya musiker som kanske inte alls har något med det ursprungliga bandet att göra. Och på så sätt kommer festen aldrig att sluta, men det säger heller inte så mycket. Hade man bedömt konserterna enbart som nostalgi hade de säkert fått högsta betyg, men det får de inte när man bedömer dem som konserter. Betyg: The Refreshments: 1 kurirhäst Smokie: 1 överkorsad kurirhäst Status Quo: 2 kurirenhästar

Smokie - en usel nostalgitripp

Det var runt 4.000 personer som tagit sig till Gültzauudden i fredagskväll för att gå på premiären för en av sommarens kanske allra största Sverigeturnéer. Från scenen pumpades nostalgirock bestående av ett oräkneligt antal bluestolvor.