Det är kanske en överdrift att säga att den svenska litteraturen färdas över snön. Följande nationsfadern Gustav Vasa i hans eventuella spår.
Men det är inte helt påhittat.
De dramatiska effekterna är ofta snöns förtjänst, eller isens, eller kylans och hela vinterns. Madam Flod fryser sig lunginflammation i drivorna på jakt efter Carlsson när han gått att förlusta sig med pigan. Och så dör hon på julaftonsmorgon, lik i huset och snö som faller oupphörligt, isarna varken bar eller brast.
Iväg med liket, in i stormen där Carlsson slukas av vinter och hav i en symmetrisk hämnd när kistan ska till begravningen. Jag antar att Strindberg längtade efter svensk snö mer än schweizisk där han satt och skrev.
Jo, snön har dramatisk potential. Vi är trots allt barn av det östliga barrskogsbältet, en stor utlöpare av västliga Sibirien. Vi åker släde, skidor, kälke och annat med modernare namn. Vi har utformat kultur efter detta vintertillstånd och denna frusna nederbörd. Vintervägarnas isar var dåtidens motorvägar, somrarna var lera och elände längs usla hålvägar, ökända bland Europas resenärer.
Som norrlänning förväntas jag vara expert i ämnet snö, oaktat faktum att riktiga vintrar här i Hälsingland är ovanliga numer. Annat i minnet och litteraturen. Där är drivan alltid vit och ibland munter. Betydelsebärande är den alltid.
Jag tänker, vad vore Kerstin Ekmans Vargskinnet utan inledningsscenernas spektakulära hårdhet? När vargfostret slåss dött i den frusna snömarken där i Jämtland? Och inte ett, utan fem foster slits ur varghonans döda kropp och dängs i marken.
Den massakern ekar sedan genom trilogins hela dramatik. Vildmark mot civilisation, nybyggare mot barnmorska, uråldrighet och riter mot modernitet och hygien. Vildmarken dräps, redan innan den hunnit födas, och den nyexaminerade barnmorskan tittar skräckslaget och fascinerat på.
Så bygger man romaner, möjligen också civilisationer på snöig mark.
Selma Lagerlöf prisger hela Europas högkultur, manifesterad i tidens mest lästa bok Corinne när slädekipaget med Gösta Berling jagas av vargar genom Värmlandsskogarna:
”De bundo det gröna resskärpet bakom sig. Vargarna blevo rädda för det och höllo sig för en stund på avstånd. Men då de hade övervunnit sin fruktan, sprang en av dem flämtande, med hängande tunga och öppet gap fram till släden. Då tog Gösta madame Staëls Corinne och slängde i gapet på honom”.
En stund senare svänger släden in på Berga gård, herrgårdskulturen har klarat av ännu en slädfärd på vinterns snö, räddade av ett smärre europeiskt kulturoffer undan mörker, skog och vilddjur. En roman väger alltid mindre än människoliv, och det håller jag med om.
Hos P O Sundman blir snön en ideologisk grund för omvärdering av den ensamme hjältens kamp mot övermakten. Ingenjör Andrées luftfärd är romanen om den misslyckade polarexpeditionen år 1897. Ett vettlöst fiasko, att åka luftballong till Nordpolen, alla frös ihjäl efter nödlandningen på Björnön. Eller var det trikinerna från björnköttet?
Nationalhjälten ner från piedestalen, kanske gör därmed Sundman samma sak med sin ungdoms dyrkan av styrka, hårdhet och ännu värre saker.
Snö och kyla, när man läst romanen är det fortfarande snö och kyla och har ingenting med hjältemod och nation att göra. Kung Oskar II, Alfred Nobel och friherre Oscar Dickson skänkte pengar till den väldigt stora ballongen, hur kunde då allt misslyckas?