Härda mörkret, kylan såklart, baksuget efter de stora helgernas lukulliska fetma. Göra sig hård mot den typen av varats påfrestningar.
Och blir tillvaron alltför betryckt finns alltid Thailand, bara att boka så försvinner oxen med några knapptryckningar. In i det tropiska.
Blir det alltför övertydligt om man antyder det relativa i graden av påfrestning? Får jag en luthersk skämsmössa då, efter en halv mening om Syrien, tiggaren utanför ICA, eller någon nyanländ stackare till oxveckornas mörklagda Schlaraffenland.
Nej, bara lugn, jag manar ingen till uthållighet. Lid i frid, ät praliner och läs romaner. Dem vi fingo i klapparnas mångfald. När vi så ser upp från sista sidan ligger där en fettisdagsbulle och livet är som vanligt igen.
Eller läs ordboken. SNÖ, säger den och efter en ordentlig harkling även följande:
ämnesnamn, om de (i atmosfären bildade) fasta (vanl. luckra eller porösa, stundom äv. mer eller mindre hårda) o. till färgen vita (av väl utbildade eller till korn eller klumpar deformerade iskristaller bestående) småpartiklar som icke utgör hagel.
Vem kan säga emot denna exakthet? Som är lite underlig, har vi att göra med ett obetydligt fenomen, någonting på molekylnivå, fast lite poetiskt?
Att de mer eller mindre hopklumpade kristallerna också ansamlar sig till drivor av apokalyptiska omfång har ärade ordbokskommittén inte funnit värt att anteckna. De är väl reduktionister, ser inte drivan för alla kristaller.
Värre, på ett filosofiskt plan, är den snöfria vintern. Sinnebilden för ett liv utan glömska. Allting är precis som alltid, bara lite mörkare, lite slöare, samma landskap – fast utan mening, utan rörelse. Det ständiga minnet, det ständiga landskapet är som evighetens paradis – fullständigt outhärdligt.
Glömskan är ett snöfält som skimrar, ett tillstånd utan säkra hållpunkter, himlen är vit, väderstrecken är vita, efter en stund är du själv vit. Och själva synen är vilsam, precis som glömskan är.
Inne i snöfallet där vi går, är ljuden korta och samlar sig snabbt till tystnaden. Byigt väder gör berättelser, temperament och tempin, den stilla snön har icke, den är pragmatisk och prövande. Sammantaget alltså musik, ett svängande rum, satser, Sibelius i vintern.
För den hitresta gästen måste landskapet i vitt te sig som exotisk formgivning. Avsiktlig, som för att visa: allt vi kan tänka oss kan också föreställas vara på ett helt annat sätt. Den där symfonin har visst poetik också, höghusen seglar fram som stora kryssare på höjden, skogarna är klippor ur havet.
I finalen går du ut ur detta snöfall och himlen rämnar i ljus.