Som alltid - stabilt med Zetterberg

Väldigt många valde att riva av bägge evenemangen. Och det hade de förvisso inte ett dugg ont av. Sven Zetterberg, 57, personifierar det som kallas för trovärdigt och stabilt. I tandem med Roffe Wikström är han tveklöst och utan konkurrens Sveriges värdige äldre statsman inom blues-skrået. Gitarren är som en förlängning av hans arm och han spelar osannolikt muskulärt och påträngande, hårdglänsande och nervigt. Det är en njutning och en upplevelse att se honom live. Varje gång. Och vid det här laget har det blivit åtskilliga gånger för mig. Men Zetterberg varvar numera den strikta bluesen med gästspel inom soul-shout/hollerin’ branschen. Även detta med den uppenbara äran. Inget onödigt mellansnack. Inga meningslösa krumbukter heller. Det gjorde meningsfullt ont att se Zetterberg, gitarristen Anders Lewén och basisten Bertil Pettersson bokstavligen slita sina (blodiga) solon ur instrumenten (munspelet!). En av låtarna var Warm and Tender Love. Men något sånt var det ju mera sällan frågan om. Mera då av It Ain’t Nothin’ But The Blues. Och det räckte. Ju. Mera än väl.

Som alltid - stabilt med Zetterberg

När Dylan-tributen i Stora salen hade avrundats tog bluesmannen Sven Zetterberg med sin kvartett över stafettpinnen ute på restaurangscenen.