Somligt som sägs är ju faktiskt ... rätt så svamligt ...
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Mycket mera ofta än sällan drabbas man i dessa lägen av visionen av att en fot placeras i munnen.
Som när schlageramiralen Christer Björkman, efter The Ark?s 18-plats i Helsingfors (för övrigt den kanske mest groteskt överuppskattade svenska gruppen någonsin; det här var enbart den placering som de förtjänade) nyligen manade det svenska till "besinning" och inte heller tvekade en sekund över att definiera läget som "ett slags nationellt trauma".
Det var mera än bara rätt nära att du spräckte mjälten där, va - Christer B?
Hon som sjöng i den serbiska gruppen som vann såg ut som en okänd syster till Lotta Bromé. Men låten var inte så illa alls.
Och nu har ju schlager-EM slutgiltigt tagit steget till att bli en angelägenhet för de närmast sörjande. Varför fick inte Tjetjenien också vara med, när före detta ryska satellitstater som Moldavien och Georgien materialiserade sig med sina blandningar av exotiskt folkloristiska trupper och korrekt inställsamma crooners, som hämtade från någon diskret DDR-källare på 50-talet? Hela tävlingen har blivit en pikant pinsamhet. Englands bidrag gick direkt in bland de sämsta någonsin. I hela schlager-EM:s vinliga historia.
Och så har ju herr statsminister Fredrik Reinfeldt varit över i U.S. of A och skrapat med foten, i samband med ett möte med allas våran Dubaya - alias president George W. Bush.
- Underskatta inte den mannens intelligens. Han är mycket begåvad och vet vad han talar om, försäkrade statsministern andtrutet och skrev därmed in sig i den stora klubben av personer som absolut INTE vet vad de talar om.
I en artikel nyligen i Rolling Stone (med ett teckning av honom på omslaget sittande i en skamvrå med en dumstrut på huvudet) betecknade en historiker W. Bush som "The Worst President Ever".
Värre än den tvångsmässigt ljugande Richard Nixon, den svårt korrumperade Warren Harding, den inför 30-talsdepressionen totalt aningslöse Herbert Hoover och den närmast kriminelle James Buchanan.
Enligt vederhäftiga och seriösa bedömare är president Bush omgiven av devota ja-sägare och bara marginellt medveten om vad som händer omkring honom.
Men han har ju sagt att han har "God On My Side" och så är han ju emot stamcellsforskning och allt annat som är progressivt och kan gagna mänskligheten. Och Kyoto-avtalet drömmer han inte ens om att skriva under.
Så nej då, Fredrik Reinfeldt: den här mannens intelligens underskattar vi inte. Det finns nog, rätt så säkert, inte alls någon intelligens närvarande där att underskatta. Nämligen.
Just när jag började bli alldeles säker på att det bara var lågpannade idioter som uttalade sig, så återställde författaren Bodil Malmsten ordningen genom att i en långintervju i TV-programmet Babel med eftertryck hävda:
- Det är vår jävla plikt att visa lite glädje!
Sade Good Ol? Bodil. Och det kan man ju verkligen bara säga ett eftertryckligt YES (!) till.
I det aktuella snacks- och skräpmatsortimentet kan jag inte avhålla mig från att nämna de chips från OLW som heter Cheez Cruncherz. Med överrubriken Flamin? Hot.
Starka som satan. Men osannolikt goda och närmast narkotiskt beroendeframkallande.
Dessa delikatesser finns tydligen inte överallt i länet ännu och en viss kris var nära att uppstå när jag härom helgen besökte fotografen Thord Nilsson med familj, i Överkalix.
En påse med ganska likartade chips, men utan Flamin? Hot, lokaliserades. Då klarade man den värsta akuta abstinensen. Och jag har fortfarande eviga minnen av den djupt stilfulla konserten med Weeping Willows, på Konserthuset i Luleå, i fredags.
Men saker och ting stressade ihop sig i samband med utskriften av recensionen. Och jag glömde helt enkelt bort att nämna den extraordinärt begåvade unge mannen med gitarr och svårmodiga texter som hette Göran Norman.
Förlåt för det. Det var en melankoliskt meningsfull halvtimme, med ekon av Tim Buckley, Nick Drake och den tidige Jackson Browne, som Norman skruvade fram. All respekt för det. Och nu närmar sig sommaren och då kan man sitta ute på balkongen, verandan eller i trädgården och läsa goda böcker så, i all hast och här samt nu, några kortfattade rekommendationer av sådana:
1. Det andra målet Jonas Karlsson (Wahlström & Widstrand)
Mycket mångsidig skådespelare och nu även stillsamt uppseendeväckande stilist. Inom novellgenren. Karlsson skriver om middagsmöten på restaurang Gondolen i Stockholm och om märkliga möten och situationer, så att de stannar kvar en åtminstone ganska lång stund i läsarens medvetande. Temperamentet är som Stig "Slas" Claessson, för ungefär 30 år sedan. Inget dåligt beröm, det.
2. Hotell Erfarenheten Claes Hylinger (Bonniers)
Några sidor Hylinger är det alltid läge för. Denne flanerande (i flera bemärkelser) försynte iakttagare från Göteborg är alltid redo med något klokt och eftertänksamt. Han blir mycket snabbt ett behov.
3. Berättarnas öden Per Wästberg (W & W pocket)
Essäer och porträtt; om den koloniale äventyrsskribenten Rider Haggard, filosofen Nietzsches vidriga syrra Elisabeth, förläggaren Gerard Bonnier och ännu flera, i en finstilt urvalsvolym. Nödvändig att äga.
Och i denna vecka fyller Bob Dylan 66, på torsdag, och nedtecknaren av denna krönika 53, på onsdag. Grattis till oss!
Katten Malin håller ställningarna. Med stor malinsk oberördhet.
Äventyret fortsätter - förstås!