Sommar, sommar både inom- och utomhus!

Det skulle ju - onekligen och ävenså eftersinnligen - inte vara så dumt om någon verkligen tog sig omaket och spelade in det här. För senare utminutering till de massor som inte tog sig till Kulturhusets största sal på onsdagskvällen. Samt som ljuv och efterlängtad reprisering till de spridda skurar av besökare som dock gjorde sig det omaket. Försommaren fullständligen exploderade ju utomhus. En kväll att minnas. Inte endast om man utexaminerades och skulle gå på skolbal. I största salen inomhus pågick också sommaren. I ett kreativt och begåvat samarbete - eller snarare union - mellan estradören (exakt lika gärna oratorn eller den beständige lekmannapredikanten) Olof Buckard och den välmodulerade kören Arctic Voices, inspirerat dirigerad av Göran Lindgren, samt den ryska dansensemblen Jam; som vid väl valda tillfällen svepte in och tillförde en dimension som aldrig går fram i radio. Programmet var en modest och artig hyllning till det legendariska radioprogrammet Sommar, Sommar, Sommar (en gång i tiden men borta i 1950-talet igångkickat av Tage Danielsson och ofta strypt av kåsören Torsten Ehrenmark, vars uppgift det under flertalet år var att dra ner rullgardinen för sommaren och avsluta programserien) och som sagt var spelade någon påhittig själ in det här, så går det utmärkt bra att sända. Med disciplinerade applåder och allt. Kort lägesbeskrivning: Olof Buckard sade kloka ord. Arctic Voices 27 medlemmar sjöng vackra texter. Ett par musiker spelade det som behövdes. När Buckard hade läst ett poem (av Harry Martinson) eller yttrat en eller annan ytterst välformulerad verbal bitskhet (till en början höll han igen men sedan accelererade han rätt ordentligt) så hällde han ner sig i en bekväm fåtölj och satt där och diggade stillsamt det kören sysslade med. Som kunde vara en andakt av Bachs Air, en underskön Under rönn och syren eller Sommarpsalm. Eller också Vi skall ikke sova burt sumarnatta. Olof Buckard formulerade sig giftigt, begrundande snitsigt och sände meddelanden till de "intellektuella anorektiker" som finns där ute ibland oss. I allt för stora numerärer. Och på sin svarta t-tröja hade han en bild av Charlie Chaplin. Bara en sån sak - den evige. Ett lysande initiativ. I den ljuva försommarkvällen. Inte en mygga störde. Värdigt och skönt. Kan det verkligen försäkras.