Sorg och ålderdom

Johan Andersson anser sig ha rätt att ta en sup om morgonen. Det finns troligen någon som fyller år och då är det inte mer än rätt. Men den här morgonen, som alltså uppenbarar sig i Stig Claessons nya roman God natt, fröken Ann, då uteblir supen och han besöker ett varuhus i stället. Promenerar till NK och där börjar berättelsen.
Den handlar om ungdom som lyssnar till ålderdom. Om en äldre man som inte längre känner igen sig själv i spegeln och han talar om detta sakernas tillstånd med en yngre man som heter Bengt Persson. Riktigt bra börjar den inte, denna roman, stilen stapplar, utan att bruka fler boxningstermer, på väg upp i ringen. Småningom tar det sig, vackert och osentimentalt (eller synnerligen sentimental) beskrivs ålderdomen och på vägen får sig det samtida dumsamhällets girighet både slängar och knockouter, så blev det en boxningsterm till ändå.
Ölhaken avverkas på en kort odyssé genom Stockholm, ölsorterna likaså. Mycket monolog förstås, men så brukar det ju vara, den äldre lägger ut och den yngre lyssnar, om sakernas tillstånd, Stalin, hembränt, Clark Gable, sorg och Ellias Sehlstedt. Det förra skriver Slas allt mer om, Sehlstedt, tullinspektören som kunde dikta, har han aldrig skrivit om förr, tror jag. Sorg handlar nog de flesta av de senaste romanerna om, den oåterkalleliga som ligger i levnaden, lika oåtkomlig och lika tungande som universums svarta materia.
Johan Anderssons skrivmaskin är slut men än vill han inte bli saknad, inte riktigt än. "Det moderna och Vintergatan är utan ålder" säger han när boken nästan är slut och på något sätt är sorgen slut då också. Liksom i universum jämnar allt ut sig, bara man har tålamod att vänta.