Spännande krigsdrama

Detta är den allra mest påkostade film som någonsin har spelats in i Norge. Och även den film som setts av allra flest norrmän - över en miljon bara under de första sex veckorna på biograferna. Och uppenbarligen har alla produktionspengarna kommit till seriös användning, för inte mycket av den helt autentiska handlingen i Max Manus känns särskilt konstruerat, påklistrat eller överdrivet. Tvärtom förefaller filmen mestadels som en vederhäftig och realistisk dokumentär, med mycket stor varsamhet rörande alla tidsmässiga detaljer och en alldeles lagom återhållen spelstil hos alla de medverkande som känns helt engagerande och korrekt. Max Manus (1914-1996) var en norsk äventyrare, som kom att stå i spetsen för den så kallade Rognes-gruppen och med sina unga kamrater utförde åtskilliga mer eller mindre spektakulära attentat och sabotage. Filmen utspelar sig mellan den 9 april 1940 (då Norge ockuperades av tyskarna) och fram till freden, den 8 maj 1945 - då det genast framhölls att exakt alla norrmän hade varit med i den så kallade "Hjemmefronten". Fast så var det ju inte riktigt. En nog så stor numerär norrmän hade också opportunistiskt slutit upp bakom marionettledaren Vidkun Quisling, som med sitt parti NS (Nasjonal Samling) bildade en lydregim under den tyske kommendanten Josef Terboven. Manus själv hade gott om inre demoner att kämpa mot (bland annat en gradvis allt vidlyftigare alkoholkonsumtion) samt fasansfulla mardrömmar från hans tid som frivillig i finska vinterkriget, 1939-40. Han kände aldrig att han räckte till för de farliga uppgifter som han närmast maniskt tog på sig och allt sådant väjer aldrig filmen för. Det är alltså långt ifrån frågan om någon panegyrisk hagiografi, utan om ett porträtt med gott om dimensioner. Och väldigt gott så, med en utmärkt Aksel Hennie i huvudrollen. Max Manus är också mycket durkdrivet nageltuggande spänningsdramatisk film, skickligt klippt och dramaturgiskt i stort sett oklanderligt framlagd. Väl värd att ses av många flera än den trio, som utgjorde hela publiken på Midsommardagens premiärföreställning på Filmstaden. Men vad begär man - med ögonbrynshöjande 21.30 som enda visningstid?

Spännande krigsdrama

Filmen förefaller mestadels som en vederhäftig och realistisk dokumentär, med mycket stor varsamhet rörande alla tidsmässiga detaljer och en alldeles lagom återhållen spelstil hos alla de medverkande som känns helt engagerande och korrekt.