"Vi fortsätter spela rock’n’roll, men vi håller på att dö!" Nationalteaterns gamla dänga värmer upp publiken som står och väntar på vad som ser ut att vara kvällens höjdpunkt i Lilla salen, Bullet, Växjö-gossarna som lirar heavy metal som genast får en att tänka på Accept och AC/DC. Det är den gamla goda skolan, inga konstigheter. Ren och skär hårdrock.
Det här är tredje gången jag ser Bullet spela, och de är lika underhållande varje gång. De ger järnet från början till slut. Hell Hofer har en imponerande röst, och en minst lika imponerande frisyr. Gustav Hjortsjö sitter och ser busig ut bakom trummorna. Adam Hector och Hampus Klang står på vänsterkanten och röjer i synk. Erik Almström står på andra kanten och öser och kastar med sin långa hårman, och jag måste säga att han nog är det vackraste jag har sett på en scen!
"Om ni lovar oss att låta högre, lovar vi er att låta ännu högre! Turn it up loud!" vrålar Hofer på sin charmiga småländska, och de sparkar igång med just Turn it up Loud, (som Bruce Dickinson har spelat upp i sitt radioprogram, inte illa). Bullet kan konsten att leverera och att dra med sig publiken. Det märks att de älskar att stå på scen, spelglädjen smittar verkligen av sig och det är en fröjd för ögat att se så glada gossar lira! När de drar igång sista låten, Bite the Bullet dånar Lilla salen i en underbar allsång!