Spelkrönika: Att vara vuxen spelare

Jag vet inte om det beror på att man blivit mer "vuxen", eller om det bara är ens sunda förnuft som ställer till det, men faktum är att jag varken har tid eller lust att bli bäst. Jag har aldrig sett mig själv som särskilt hardcore (trots att jag vid ett par tillfällen, faktiskt använt babypuder för att få bättre grepp om plastguran i Guitar Hero). Till exempel ska det mycket till innan jag väljer en högre svårighetsnivå än Normal, samt en sjuhelsikes massa achievements innan jag ger mig i kast med att spela om ett spel. Så här i efterhand är det jäkligt fascinerande hur bra tålamod man hade som barn. Jag menar, vi var aldrig världens bästa TV-spelare, men vår disciplin var grym. Vi spelade igenom hela Castlevania, trots att spelkontrollen sög, och vi envisades med att försöka klara Mike Tyson i Punch-Out, fastän det var näst intill omöjligt. Skulle du i dag sätta mig framför ovan nämnda spel, hade det gått skogen. Kanske har jag blivit för slö för mitt eget bästa, men face it. Jag orkar inte. Det finns tamejtusan bra mycket roligare saker här i livet, än att hjälpligt försöka styra omkring Simon "The Kassaskåp" Belmont, bara för att sekunder senare bli nerpetad i någon simpel avgrund. Åtminstone om du frågar mig. Nej, tacka vet jag dagens busenkla spel. De går ju för tusan att klara av. I min drömvärld är alla spel fullproppade med ledtrådar om vad som ska göras härnäst, samt också rikligt utsmyckade med olika former av checkpoints. Och som det ser ut verkar vi vara på god väg. Tack och lov. Bäst just nu: Bioshock (XB360) - Sjukt atmosfäriskt Blue Dragon (XB360) - Väldigt japanskt, väldigt okej Gears of War (XB360) - Är ni ens förvånade?

Spelkrönika: Att vara vuxen spelare

I takt med att man blir äldre förändras saker och ting. Man blir sämre på att åka skateboard, tråkigare på krogen, och framför allt, sämre på TV-spel.