Spelkrönika: Virituell spelsamling, nej tack

Kort och gott skulle man kunna säga att jag är både för osocial och snål för att ens orka leta mig ut på stan. Men som inbiten gamer och spelsamlare, jag kan dock inte låta bli att fasa för framtiden. Jag snackar så klart om de digitala nedladdningstjänster som växer sig allt starkare. I min värld vore det förödande om spelutgivarna skrotade sina blänkande fina plastförpackningar, och i stället började kränga filer. För när det kommer till spel, vill åtminstone jag kunna bläddra bland dem manuellt. Redan i dag kan Microsoft, Nintendo och Sony erbjuda nedladdningsbara titlar över sina respektive nätverk. Till exempel är det både billigt (nåja, inte alltid) och enkelt att ladda hem sina barndoms favoritspel, utan att för den del behöva resa sig ur soffan. Detta är inte bara suveränt ur ett bekvämt perspektiv, utan också för att yngre spelare som antagligen aldrig skulle få för sig att beställa ett exemplar av Street Fighter II, nu kanske väljer att uppleva det. Trots att de inte ens var födda då spelet kom ut från första början. Sett ur den vinkeln är det som sagt okej. Helt okej. Så länge det finns möjlighet för samlare som mig, att köpa originalet i dess fysiska form. För på något fåfängt vänster, känns det bättre att kunna säga "kolla in min spelhylla", än "här är listan på mina spel". Hade, låt oss säga Microsoft, bestämt sig för att endast distribuera sina spel online, skulle yours truly knappast köpa lika mycket spel som han faktiskt gör i dag. Nej, samlingar gör sig inte särskilt bra i list-format. Jag tycker om att städa och sortera bland mina spel. Gnälla över att de inte längre får plats i de lådor som de ockuperar, samt svära över att de jäkla skivorna sitter som fastspikade. Det är liksom en del av charmen. Så snälla rara, gigantiska spelbolag, sälj gärna era spel över vilket iGames som helst, men glöm inte bort oss prylmänniskor. Vi gillar grunkor, och vi vill ha plast.