Spelspecial: Charmigt och farligt
"Spelet som har förstört mitt liv". Så kallar Norrbottens-Kurirens spelrecensent Fredrik Spett Guitar Hero II. Ändå ger han det fyra kurirhästar och grämer sig i sin krönika över att han inte ger det fem.
<P>Egentligen borde jag hata Guitar Hero II. Spelet har på typ alla tänkbara sätt förstört mitt liv. Just nu ser mina dagar ut ungefär så här; vakna, spela Guitar Hero, äta, spela Guitar Hero, äta lite till, spela Guitar Hero, och så vidare. Vilket inte är bra. Alls. Dessutom har min sömn farit helt, mestadels på grund av att jag nätterna igenom föreställer mig en massa glada färger som raskt kombineras i takt till ösiga gitarriff. Mycket tragiskt.<BR>För er som ännu inte stiftat bekantskap med succéspelet, kan berättas att det hela går ut på att plinka plastgura till en rad olika gitarrbaserade låtar. Gitarrkontrollen, som passande nog bygger på en Gibson X-Plorer (krystat men roligt), är i vanlig ordning utrustad med fem knappar som alla ska hamras ned i rätt ordning. Ju fler rätt, desto mer poäng. Oerhört enkelt men på samma gång också sjukligt beroendeframkallande. Att kamma hem 100% på expert, är inget man gör i en handvändning, och trots att det leder till otaliga raseriutbrott, finns där en röst som säger; ?bara en gång till?.<BR>Precis som de flesta partylir, är Guitar Hero II som bäst när man pluggar i två guror och rockar lös. Att försöka sätta alla låtarna tillsammans med en polare är typ det skojigaste som finns. Här får du också chansen att välja huruvida du önskar köra lead, rhythm eller bas. Skithäftigt! Inser ni hur tufft det är att äntligen få spela Duff McKagans klassiska basslinga i Sweet Child O? Mine? Om inte kan jag ju tala om för er att det rockar. Fett! Sedan finns såklart möjligheten att battla mot kompisarna, vilket också är kul.<BR>En kanske inte helt viktig detalj, men som jag ändå bara måste nämna, är det helcharmiga karaktärsgalleriet som står till förfogande. Hela gänget är ruskigt retrodoftande och blandar friskt olika inslag från verklighetens rock- och musikscen. Själv väljer jag allt som oftast att låta mig gestaltas av gitarrmarodören Izzy Sparks. Dels för att han ser sådär härligt glamrockig ut, men också för att han baseras på två av mina favvorockers all-time ? Izzy Stradlin och Nikki Sixx. Kort och gott, här finns något för alla smaker. Och by the way, spana för guds skull in norsken Lars Ümlaüt. Vilken hjälte.<BR>Guitar Hero II är näst intill vad jag skulle vilja kalla ett perfekt TV-spel. Om det inte vore för utbudet av låtar. Givetvis är detta hyfsat individuellt och personligt, men enligt min mening finns det alldeles för få hits. Något som jag tror att de flesta är villiga att hålla med mig om. Det hade inte skadat om man slängt in en och annan AC/DC-låt varvat med en gnutta Led Zeppelin, eller varför inte lite Ramones när vi ändå är i farten. Nu kan vi dock trösta oss med att det lär dyka upp nedladdningsbart material via Xbox Live. Törs vi hoppas på Back in Black?<BR>Det allra bästa med Guitar Hero II, är att alla kan vara med och leka. Jag menar, du behöver inte ha något större musik- och gitarrintresse för att spela. Det är liksom bara att hänga på sig yxan och ösa. Att det sedan följer med ett gäng coola klistermärken att pryda gitarren med, är ju bara det guld värt. Världens bästa musikspel har äntligen funnit sin väg till Xbox 360! Rock on!</P>
Så jobbar vi med nyheter