I Katarina Frostensons poesi föds språket ur omgivningen, passerar genom hörselgången och avlyssnas innanför skallbenet i utsägandet av tal. Dikterna kan uppfattas som svåra, humoristiska, skarpa - obestridligt är en särdeles känslighet och ihärdigt arbete med språket. Förutom lyrik så har Frostenson under många år skrivit dramatik och essäer, hon är också översättare och ledamot i Svenska Akademien.
Flodtid bygger vidare på de i samma kvadratiska format och mjukt linneklädda Karkas (2004) och Tal och Regn (2008) som även de undersökte förhållandet mellan jag och värld, tal och språk, läte och mening. Vandrande på städers gator under årets barmarksmånader och vadande genom verkliga och mytiska floder går dikterna i Flodtid genom en flytande känslomässig förändring, reagerande på världens sönderfall och våld. Här finns en expressiv kärna jag tycker mycket om att följa.
Jaget är - som ofta hos Frostenson - kluvet, det är inte ett med sin röst och sin kropp. Ändå återkommer ofta en vilja till ställningstagande, solidaritet, eller en försiktig feminism, som i att vara obekväm "n e g a t i v a" eller inför en ensamstående kvinna på en torrlagd å.
När Frostenson låter ilskan breda ut sig gnistrar det om "spraket", det eldens element som hotas av utplåning eller likformande syntes. Det uppfordrar aggressivt: "hata alliteration och missbruk av läten", och förklarar det existentiella grundmodus som råder "jag är född, vred och glad". Klyvnaden hos jaget finns också när dikten berättar om bettet, tänderna som vill bita, och ber "hjälp mig att begripa mitt bett". I en annan dikt vänder sig jaget från en man i nöd för att senare "gråta och förlåta kroppen". Som motkraft till destruktionen och vanmakten finns språkets möjliga ordning, med fragment och montage:
"Drömde om pinnar, slog sönder saker med dem/ en sanndröm alltså, vad jag alltid gjort och velat: isär med allt och iväg"
Det slarv med språket Frostenson protesterar mot i Flodtid blir också ett uppmärksammande av ovarsamheten om framtiden, vår enskilda och gemensamma. I det stimmiga vardagskaoset går det inte att bygga något tillsammans, vi måste vårda ett omsorgens avlande och lyssnande arbete. Vid Nilen, i dikten Ut, ses ett "klotter-goja-rorschach/ men du trenger å höre:
m e n i n g s b y g g n a d ljud
Ta i varandra, stavelserna länkas, lödas, och att det tar tid, lång tid,
alltså att det finns en
?f r a m t i d?"