Det är våren 1956 som Promenaderna i Dalby Hage utspelar sig. En ung kvinna ser sin mormor och mamma på ett fotografi bland mormoderns sparade saker. Hon vill förstå de händelser som en gång tvinnade dem samman till en söndrande relation utan utsikter. "Hon och hon"; Marta som bär vittnets skuld alltför svår för ett barn att bära, och Mam som stänger sin sovrumsdörr för sitt barn och sjunker allt djupare ner i sina täcken.
Hos Hanna Nordenhök är språket bärare av berättandet i underbara, dröjande bilder. Det har en skir precision likartad den i författarens två tidigare diktböcker Hiatus (2007) och Bländare (2009). Men i prosadebuten skrivs språket än mer ut och varje passage tycks vara del av den andhämtning som är bokens speciella rytm och stämning. De loja promenaderna, sommarljuset i sommarhuset, päronglassens färg - det är barnbarnets sinnliga fantasier om ett borgerligt femtiotal i Lund och Stockholms skärgård som gestaltas, och det känns nytt.
I skildringen av Martas lilla hund Tic-tic finns en särskild laddning. Marta har fått hunden i present, som ett slags betalning för sitt tigande. Ena stunden hetsar Marta hunden, nästa räddar hon den ur ett täcke med vita liljor i Mams säng. Emellan Marta och Mam finns också en djuriskhet, som i sin vilja till förstörelse även den bär på hot om död och (själv)utplånande kvävningar. Känslan av att Mam och den unga Marta saknar valmöjligheter i livet är stark, och likaså smärtan i det.
Bokens fråga är om språket kan läka de händelser som tigandet försökt dölja, eller om berättandet håller såret öppet; "är språket såret?". Berättarjaget uttrycker att hon hade stulit berättelsen ändå, otillåtet, hon måste in i Marta. Denna besatthet är drabbande, men jagets relation till Marta förblir skissartad för mig. Om Marta är jagets mor så vill jag veta mer om den relationen, den blir för mig märkligt sval, nästintill
objektiverande, fast texten bränner. Jag börjar tänka på berättelsen utanför berättelsen och frågan om angelägenhetsgrad för en släkts händelser utanför familjen. Men bokens varsamt tecknade bilder kryper in i mig, gestaltningarna eggar mitt tänkande på hur vård kan gränsa till plåga, vansinne skiljas ut från normalitet. Nordenhöks säkerhet i att både gestalta det sköra och göra det starkt är svar nog. Ja, det är viktigt att hålla sitt sår öppet, om och när man orkar, det är att kunna möta en omvärld, att vara en kännande människa i världen.