Språkfilosof i häftig bildvärld

Ibland gillar Felicia ett ord för att det känns mysigt att säga eller kul att skriva. Det kan vara ord på grejer i fabriksområdet där hennes mamma jobbar. Kulsinter till exempel. Och malmdamm. Men malmdamm tycker Felicias föräldrar är hemskt för att det smutsar ner. Fast Felicia förstår skillnaden mellan ordet och det ordet betecknar, som vilken språkfilosof som helst. Och som den språkmaterialistiska poet hon också är skriver hon helst upp ord på sådant hon har en relation till, men det är alltid med ett intresse för ordet i sig . "Visir/ slägga/ kikare/ taggtråd/ hink" Det är coola grejer. En hel värld byggs upp runt Felicia, ibland på rim, ibland inte. Det är härligt att vistas i Peo Rasks varsamma text och Fanny Felicia Svanbergs häftiga bildvärld. Och jag tycker det är skönt att det är mamman som jobbar på järnverket och pappan som gör bakverk och inte nödvändigtvis tvärt om. Bilderna glöder i orange och rosa. Järnverket går varmt och sommarnattens ljus drar mot stark cerise. När jag ser bilderna breddas min igenkänningskänsla för staden jag vuxit upp i. Det är inte på det där jobbiga sättet som Steve Earle sjunger "nothing brings you down like your hometown", utan jag känner en ömhet för det som bara Luleå har; särskilda skiftningar i sommarljuset jag inte sett gestaltade på det här sättet förut, liksom speglade i järnvägen, fabriken och bottenviken. Också den arbetarklassmentalitet som bara en stad präglad av sin fabrik har - som rymmer både stolthet, trötthet och kamplust, syns i bilderna med kraftiga konturer på människorna som rör sig i och till fabriken. Jag får intryck av att boken handlar om nutidens Luleå-människor, fast både näbbstövlarna och rivningshoten mot trähusen i Svartöstan i Luleå funnits med i årtionden. Det enda jag tycker är lite konstigt är att Felicia själv är så likartat tecknad, trulig, med för stora stövlar och ett snett leende. Även om de häftiga collagen och Svanbergs tuschkonturer är rörliga med mycket fart och aktivitet så syns Felicia i stilla positioner. För mig verkar hon på så sätt oberörd över kantigheten i orden hon hittat och den fantastiska miljö hon befinner sig i med skuttande harar och isbrytare. Som om hon inte riktigt känner av de skiftande stämningarna i språket och i sin omgivning. Eller så pågår denna värld i henne, utan att det syns på ytan där hon är ett runt, rosigt och gott barn.

Språkfilosof i häftig bildvärld

Felicia samlar på ord i sin anteckningsbok. Under en hel sommar skriver hon upp ord som kan vara bra att ha när hon börjar skolan och ska berätta om sitt sommarlov.