Citatet är hämtat från den amerikansk-mexikanska författaren Jennifer Clements prisbelönta roman, En bön för de stulna, som nu har kommit på svenska. Berättarjaget heter Ladydi, en mexikansk tonårsflicka som bor med sin mamma Rita i den mexikanska djungeln inte långt från Acapulco i delstaten Guerrero, ”en het landsända med gummiträd, ormar, leguaner och skorpioner”.
Fadern har försvunnit till USA, mamma Rita dricker öl mest hela dagarna och försöker skydda Ladydi från att bli stulen. Alla mammor i trakten vill få sina flickor att se ut som pojkar eller strävar att göra dem så fula som möjligt. Annars kan det hända att hänsynslösa män kommer farande i stora bilar och rövar bort flickorna, som säljs som sexslavar och tvångsarbetare.
I en efterskrift uppger författaren att varje år smugglas 600 000-800 000 personer över nationsgränserna, och dessutom bedrivs en omfattande människohandel inom Mexikos gränser.
Ladydi växer upp tillsammans med sina flickkompisar, den harmynta Maria, Paula, som är minst lika vacker som Jennifer Lopez och den kolsvarta Estefani. Men alla kommer de på olika sätt att lämna sina hem. Paula rövas bort och säljs till en boss i knarkmaffian. Ladydi själv råkar också illa ut och hamnar i ett kvinnofängelse som sextonåring, anklagad för dubbelmord på en knarkkung och hans lilla dotter. Hon är oskyldig men åkte olyckligtvis tillsammans med mördaren i hans bil när morden begicks. Nu kommer hon att jagas av både polisen och knarkmaffian.
Författaren låter Ladydi berätta om alla dessa fruktansvärda händelser trovärdigt utan sentimentalitet. Men även denna grymma värld rymmer poesi och kärlek. Det finns en värme i skildringen av både flickkompisarna och kvinnorna i det förskräckliga fängelset. Ladydi hamnar i samma cell som en mördare, men vad än fångarna har begått för hemska brott, försöker de hjälpa och skydda varandra.
En bön för de stulna är en stark och upprörande berättelse från en del av världen som vi sällan läser om på svenska. Boken är värd att finna många läsare.