Starkare än stål

I hela mitt liv har jag bott ute i stadsdelen Svartöstaden i Luleå, i den så kallade skuggan av det järnverk som först hette NJA och sedermera skiftade namn till SSAB. Under större delen av 70-talet var jag själv en bland de då flera tusen anställda på verket. En erfarenhet av oskattbart stort värde, när jag senare blev journalist. Och den kamratskap som nitades fast under nattskiften vid masugnen var lika stark som vilket stål som helst. Och det är vänskapen mellan tre kvinnor som jobbar på järnverket - och bor i Svartöstaden - som är det som verkligen imponerar mest, i Agneta Fagerström-Olssons nya film Järnets döttrar. De här tre kvinnorna är: den i privatlivet sargade men försedd med en tuff fasad och en rapp, samt dessvärre allt mera törstig, käft Mona (Kajsa Ernst), den både tuffa och varmhjärtade, men kanske ändå lite naivt lättlurade AnnBritt (Elisabet Carlsson), som också har ansvaret för sin gamla ensamma pappa, samt gängets yngsta: Blondie (Moa Zerpe), boende hemma hos mamma tillsammans med sin autistiske bror och försedd med stora musikaliska drömmar och ambitioner. Mona, AnnBritt och Blondie jobbar "mitt i skiten" i produktionen, kopplar av på fritiden med en slurk hembränt (liten schablon-varning på den punkten) och så är de med i ett rockband också. Samt dansar med en och annan karl. Mona är frånskild (från Rolf Lassgård, som inte har sin första scen innan över halva filmen har passerat - detta ÄR verkligen främst kvinnornas film!), röker häftigare och värre än vilken järnverksskorsten som helst, har kommunikationssvårigheter med tonårssonen (några fint minnesvärda scener mellan dessa två) och längtar svårt efter någon att dela vinflaskan på fredagskvällen med. Och kanske mera än så. Tur då att arbetskompisen Göran Forsmark kommer pulsande i snödrivorna, med både chokladkartong och resebroschyr som informerar om Turkiet. AnnBritt har sin melankoliska relation till sin lätt kärva gamla pappa. Han har älskat henne på riktigt. Kanske kommer skolkamraten från förr, Jacob Eklund, också att göra det. Och Blondie är ung och snygg och råkar kollidera i en korridor med den fjunige processtekniker som spelas av Alexander Skarsgård. Varvid omedelbart en kärleksfull legering omedelbart uppstår. Processteknikern avvänjes därefter med viss möda att enbart prata teknik ("Vet du hur mycket stålbalkar som ingår i Eiffeltornet?" - detta undrat efter det inledande mötet under täcket) men om han är någonting att satsa på allvar på - det återstår att se. Jag jämställer gärna Järnets änglar med den sortens filmer som engelsmännen Ken Loach och Mike Leigh brukar göra. Vardagsrealistiska, med många starka och äkta kvinnoporträtt och oerhört lätta att sluta till sig och tycka om. Agneta Fagerström-Olsson har som regissör den sympatiska egenskapen att hon tillåter sina skådespelare att landa ordentligt och orientera sig ordentligt i sina respektive roller. Inget jävla flams. Därför tror man så obetingat på Kajsa Ernsts Mona. En kvinna som är stor även när hon bokstavligen slirar omkull och som bjuder på en stunds hisnande och med samtliga läppar sammanbiten verbal sparringmatch på julafton mot sin mamma, spelad av alltid lika naturligt lysande Yvonne Lombard. Kajsa Ernst tog hem en Guldbagge härom året för sin roll i Masjävlar. Ni kan tro på det ni läser nu när jag skriver att hon kommer att bära hem ännu en, för den storartade rollen som Mona. Kajsa Ernst suger i sig ännu ett girigt halsbloss och noterar en fullständigt självklar knockoutseger i Järnets änglar. Men Elisabeth Carlsson är absolut inte dålig hon heller, med sitt ansikte avskalat från all förställning och i sin kärleksfullt realistiska relation såväl till gamla farsan som till kastrullen med de stuvade makaronerna. Och om Moa Zerpe, i sin filmdebut, kan det sägas och garanteras detta: hon går obehindrat rakt genom filmduken och sätter sig tillrätta bland publiken. Tilldelas hon bara de rätta rollerna i fortsättningen så finns det ingen gräns för hur långt hon kan gå. Lassgård, Eklund, Skarsgård, Forsmark (MYCKET BRA!) och alla de andra är prydligt exemplariska i sina roller och Järnets änglar i sin helhet radierar ungefärligen lika mycket värme, som den som finns inkapslad i en skänk med flytande råjärn inne på järnverksområdet. Så där cirka 1.300 grader, ungefär. Om jag minns rätt. En feel good-film, som Agneta Fagerström-Olsson nästan aldrig ens har kommit i närheten av tidigare. Men som hon har lyckats så fint med nu. Och Christer Engberg och hans medmusiker har skapat något fint Springsteen-värdigt i musiken och landat en storartad avslutande rockballad-singalong: Black Island Sisters. För övrigt kan innehavaren av bildbylinen till denna recension också med stillsam inlevelse garantera att både scenerna inne från jänverket och de från Svartöstaden är hur äkta som helst. Herregud: mitt eget hus syns ju vid två tillfällen! Det finns alltså anledning att gå på bio för närvarande. Även om man inte kommer från Svartöstaden eller ens Luleå. Järnets änglar känns i långa stycken inte ens som någon jävla film. Utan som en slice ur en verklighet som väldigt många kan identifiera sig med. Och hur ofta ser vi något sånt - i en svensk eller en varifrån som helt kommande film?

Starkare än stål

Kurirens recensent Rolf Nilsén är imponerad av Agneta Fagerström-Olssons nya film Järnets döttrar.