Innan sin död vid endast 50 år förra året hann Stieg Larsson lämna in tre bokmanus till Norstedts förlag och få dem antagna för utgivning.<br>Den första av dem är på nära 600 sidor och är en spänningsskildring av den mera exemplariska sorten. Välskriven på ett journalistiskt sätt och mycket medryckande. <br>Jag vet inte om de återstående två manusen från Larsson är kriminalromaner eller ens om de innehåller de huvudpersoner som dominerar Män som hatar kvinnor: den medelålders ekonomijournalisten Mikael Blomkvist och den ungefär hälften så gamla, av Aspergers syndrom drabbade och mot det allra mesta i tillvaron djupt misstänksamma, men med avancerade data-hacker kunskaper och ett fotografiskt minne försedda Lisbeth Salander.<br>Här kompletterar de dock varandra utmärkt, även om Salander, säkert en av de allra originellaste karaktärerna någonsin i en svenskproducerad kriminalroman, kan tendera att bli lite väl amazonhårt uttrycksfull och exploaterad.<br>Efter att ha dömts för förtal av en inflytelserik finansman har Mikael Blomkvist att se fram emot tre månaders fängelse. Han lämnar sin post i ledningen för tidskriften Millennium, men får parallellt ett erbjudande som han efter bara en kort tids betänketid inte kan säga nej till. Av Henrik Vanger, patriark i industrifamiljen Vanger, övertalas han att skriva släktens historia. Samtidigt ska han också försöka ta reda på vad som hände med släktmedlemmen Harriet Vanger, som har varit oförklarligt och spårlöst försvunnen i över 40 år.<br>Detta scenario öppnar i sin tur för en myckenhet av intressanta sidospår. Släkten Vanger (som möjligtvis i åtminstone sin struktur kan ha inspirerats av en viss norrländsk industri-ägarsläkt som också hade ett efternamn som började på V) har en moraliskt becksvart bakgrund, där liken regelbundet ramlar ut ur garderoberna och såväl antisemitism, regelrätt nazism, diverse depraverade inslag av allehanda karaktär och såväl utvecklad galenskap som metodiskt mordisk verksamhet föreligger bland helhetsrekvisitan.<br>Jag kommer under läsningens gång vid flera tillfällen att tänka på den engelske spänningsförfattaren Robert Goddard, som har skrivit ett flertal romaner som endera utspelar sig lagom långt tillbaka i tiden eller i sina intriger innehåller sånt som utspelar sig i dåtid men som har stor betydelse för nutiden.<br>Stieg Larsson har samma förmåga. Samt ett säreget flyt i texten som gör att innehållet i hans bok, om än formellt massiv rent textmässigt sett, likafullt konsumeras utan några större uppkördhetskänslor hos läsaren.<br>Samtidigt med upptråcklandet av allt detta mystiska, mördandet och det låsta rummet-mysteriet angående Harriet Vanger rullas det också upp en sidointrig bestående av Mikael Blomkvists hämnd mot den skumme finansman som fällde honom.<br>Det är också en historia med stort eftertryck och det märks att Larsson visste vad han skrev om även här. Detaljerna myllrar, men levereras övertygande också.<br>Stieg Larsson skapade kanske ett delvis idealiserat porträtt av sig själv i och med Mikael Blomkvist. Larsson var redaktör även han, för den antifascistiska Expo och han betraktades som en världsomfattande auktoritet på högerextrema rörelser.<br>Män som hatar kvinnor innehåller, i vilket fall som helst, och om man tänker bort det grafiskt överröriga skyddsomslaget, en så pass intressant historia att man ofelbart greppas av det intensiva språket, den kompakta atmosfären och de durkdrivna personteckningarna.<br>Två romaner av Larsson återstår att publicera. Är de bara en bråkdel så kompetenta som denna så har vi ett par läsfester att se fram emot.<br>
