Stilfulla gangsters och snärtiga repliker

Den finanskris och ackompanjerande depression som rådde från slutet av 1920-talet och ett antal år framåt, var betydligt tuffare och bistert oförsonligare än den som vi möjligen börjar ana sluteffekterna av nu. Det relativt nyinrättade FBI, under sin sedermera väldigt beryktade chef J. Edgar Hoover, inrättade specialstyrkor (G-Men) vars huvudsakliga koncentration låg på att jaga efter gangsters med färgstarka öknamn som Charles "Pretty Boy" Floyd, George "Machine Gun" Kelly, Clyde Barrow med vidhängande Bonnie Parker, Alvin "Creepy" Karpis och George "Baby Face Nelson. Samt han som officiellt dubbades till "Samhällets fiende nummer 1" - John Dillinger (1903 - 1934), som slutgiltigt sköts till döds efter ett biobesök (han hade sett En Manhattan-melodram med Clark Gable, där denne som den dödsmärkte gangstern yttrade de arketypiska slutorden "Om jag inte får leva som jag vill, låt mig i alla fall dö som jag vill"; det är inte uteslutet att Dillinger log snett och igenkännande) för i dagarna (22 juli) 75 år sedan. Dessa gangsters har för länge sedan sorterats in i den amerikanska folkloren och där erhållit en närmast mytologisk och ikonografisk status. Ingen av dem var direkt det man brukar kalla för trevliga, men knappast försedda med några mera framträdande allmänpsykoptiska karaktärsdrag heller. De flesta av dem var bondpojkar som hamnat snett och efter en inledande vistelse på ungdomsvårdsskola gick vidare till mord och bankrån. Kring vissa av dem låg ett mytiskt Robin Hood-skimmer (Dillinger lät i allmänhet kunderna som råkade befinna sig inne i de banker han stormade in i och rånade behålla sina egna pengar) men majoriteten av dem dödades också när de befann sig kring 30-årsåldern (undantagen var "Machine Gun Kelly" och "Creepy" Karpis som dömdes till mycket långvariga fängelsestraff; Karpis träffade för övrigt i början av 1960-talet en ung Charles Manson i fängelset och lärde honom att spela gitarr). De flesta av dessa gangsters (som inte heller sågs med någon större grad av gillande av den organiserade brottsligheten, som hade föga förståelse för fristående entreprenörer) har genom åren också blivit föremål för, nästan utan undantag, rätt mediokra filmbiografier. Undantaget skulle vara Arthur Penns oerhört stilmässigt dynamiska Bonnie och Clyde (1967), med de moderiktigt klädda Warren Beatty och Faye Dunaway vadande fram genom allt blod som de genererade. Även Dillinger har förekommit på film tidigare, när en hårt ärrad Warren Oates 1973 porträtterade honom i regi av John Milius (Ben Johnson spelade Melvin Purvis). Hur bra än Oates var så var han dock också nästan 50 vid inspelningstillfället. Vilket var rätt långt från den verklige Dillinger, som alltså avlivades när han var knappt fyllda 31. Johnny Depp, i den nu aktuella Public Enemies, är faktiskt äldre än Oates men utseendemässigt är han betydligt närmare Dillingers verkliga ålder. Och Michael Mann låter honom vara en stiligt klädd gangster, med slokhatt, eleganta one-liners,känsla för snygga kvinnor (Marion "Piaf" Cotillard är utmärkt som Billie Frechette) och helt exemplarisk maskingevärsfattning. Han är mänsklig dynamit, helt igenom. Hans huvudsaklige motståndare var FBIs Melvin Purvis, som spelas av en väldigt trovärdigt orubblig Christian Bale. Och så kan man också sammanfatta hela Public Enemies: orubblig och karismatiskt elegant. Dante Spinottis överväldigande foto fångar in hela atmosfären på ett precist och exakt sätt och speltiden på två timmar och tjugo minuter passerar utan att man mera än högst flyktigt noterar den. Man blir extremt sällan besviken på en film som Michael Mann signerat. Och utan några som helst reservationer inkluderas även Public Enemies i den gruppen. Avslutningsvis kan lite bonus-kuriosa också erbjudas: John Dillinger var försedd med ett extremt framträdande könsorgan, som det refereras till vid ett tillfälle i filmen. Vid obduktionen efter att hans död lär det ha skurits av och finns allt sedan dess i den del av The Smithsonian Institutions samlingar som inte visas för allmänheten. Så kan det alltså också gå.

Stilfulla gangsters och snärtiga repliker

Det var en tid när lantligt väderbitna gangsters blev folkhjältar och ägarna till de banker de regelbundet rånade betraktades som fiender och skurkar.