Under sommaren lÀste jag romanen av en ung författare dÀr sprÄket var fullt av stil, men utan kvalitet. Meningarna var proppade med avsikt: se jag behÀrskar en konsekvent oförmÄga till uttrycksfull prosa. Jag lade undan boken.
IgÄr avslutade jag sÄ lÀsningen av debutanten Stina Stoor och hennes novellsamling bli som folk. Den var likaledes full av stil, men ocksÄ av kvalitet och det dÀr som förr kallades estetik. AlltsÄ förmÄgan att genom uttrycket förnya sjÀlva berÀttelsen.
Det Àr det senare som utmÀrker författaren. Andra, som skriver ÀndÄ, sysslar med redovisning. Det Àr en rÄhet att uttala detta, men det Àr sant.
En sÄdan som Stina Stoor, Ànnu en ny vÀsterbottensförfattare, har ordet i sin makt och har valt rÀtt syssla. Hennes noveller rör sig i ett mörkt inland dÀr handlingen fÄr bÀras upp av mÀnniskor som inte kommer till karriÀrstegens högsta pinnar. Vilsna, men ocksÄ fulla av kraft, fattiga ibland, men underfundiga och fyllda av stora berÀttelser.
Inte sĂ€llan unga mĂ€nniskor pĂ„ vĂ€g att ta det stora steget, som ser de vuxnas liv men Ă€nnu agerar som barn med sina egna hemligheter. Utanför gĂ„rdarna, i byarna med sĂ€regna namn stĂ„r inte sĂ€llan en ZĂŒndapp, ibland bortglömd, ibland som det magiska tecknet pĂ„ amorösa nĂ€tter. Inne i gĂ„rdarna (jag förestĂ€ller mig att de alla behöver ny fĂ€rg) försiggĂ„r livet, pĂ„ dialekt och utan omskrivningar.
Efter ett kvarts sekel som kritikerslav fĂ„r jag allt oftare privilegiet att vĂ€lja, och en författare som Stina Stoor vĂ€ljer jag definitivt. Debutant dessutom. Hon kan sĂ„ mĂ„nga sköna konster redan, de vackra och öppna novellsluten, de som anger: detta Ă€r endast ett utsnitt, inte hela livet, bara en utskuren del. Eller de perfekt infogade dialektismerna, de norrlĂ€ndska, staplade adjektiven, storblĂ„moccaburken. Jag kan förestĂ€lla mig att sydliga kritiker behöver en ordförklaring dĂ„ och dĂ„, almyttje betyder rallarros, den Ă€r lika viktig som ZĂŒndappen i texterna, kanske viktigare. Och kangero betyder spindel. Hon hanterar dialekten poetiskt, med stor elegans.
Stina Stoor debuterar med en vig och ordslig prosa, fullt utvecklad i konsten att bÀra fram en berÀttelse. Ibland tar det magiska hand om utlÀgget, stÀmningen blir sagolik, drömd, hon har dÄ stor kraft. LÀgg hennes namn pÄ minnet, hon lÀr Äterkomma med sitt sprÄk.