Sträckläsning - men inte bara med nöje

Maria Sveland är radiojournalisten och dramatikern som satte fokus på jämställdheten i familjen med boken Bitterfittan (2007). Hennes senaste bok Att springa läser jag också mer som ett debattinlägg, än som en roman. Ilskan berör, sättet att säga: detta är jävligt viktigt och måste diskuteras nu. I Att springa är det unga tjejers utsatthet som skildras med feministiskt patos. Julia och Emma är på väg att bli vuxna, upptäcka sin egen sexualitet och självständighet. Men med en allt ökande takt kommer de att behöva lägga sin kraft på att styra stegen bort från andras krav på dem, framför allt mäns, snarare än mot egna mål. Jag sträckläste boken, och det var inte bara med nöje. Jag ville komma vidare i berättelsen, tänkte: såhär jävligt får det inte vara. Emma, Julia och deras mammor möter så mycket orättvisa och övergrepp från ett samhälle där män utnyttjar sitt överläge att jag önskade mig ett lyckligt slut. Jag vill inte påminnas om att tjejer har det så här, just nu, svikna av både män som står dem nära såväl som av ett svenskt rättssystem. Men i porträtten av flickorna och deras mammor finns underbara glimtar av kärlek; när Emmas rödvinsglada och ungdomliga mamma Annika förundrat borstar Julias trassliga hår - vad döljer Julia bakom sitt ovårdade och osäkra yttre när hennes familj är så välbeställd och mamman Gisela på parfymeriet är så perfekt? Och känslan av oövervinnerlighet när Emma och Julia hittar på hyss tillsammans, eller söker närhet hos varandra, tycker jag också mycket om att läsa. Männen är tyvärr ointressant skildrade. Överklassmannen Carl, Julias pappa, är en förutsägbar skithög, de andra männen som håller varandra om ryggen lika karikerade de. För mig ska det till mer älskansvärda personer som begår grymma handlingar för att det ska bli kusligt på allvar. Nu skiner bokens ärende att gestalta det strukturella förtryck som överordnar män igenom i boken. Det patriarkatstänkande där manlig sexualitet används som maktmedel lika mycket mot överklassens hemmafruar som mot arbetarklassens bohemiska kvinnor och där ingen människa kommer undan. Och häri ligger också det jag tycker blir bokens problem. Jag vill helst inte märka vad författaren vill att jag ska tänka och tycka, oavsett hur retoriskt övertygande det är. Jag saknar fler passager i Att springa som känns mångbottnade, med lager jag inte nödvändigtvis kan greppa med förståndet men kan förnimma, skildringar som är bärande i sig själva.