Strindbergsjubilieet otrivs, i tiden och allrahelst i Dagens Nyheter. Som nyligen skrev en moralisk uppgörelse och gjorde storupptäckten att Strindberg var taskig mot sina närmsta vänner. En smädare, en dålig människa. Vilken artig tanke, man borde hålla sig till författare med vett och etikett. Inte Dostojevskij spelmissbrukaren, alkoholisten Ekelöf, morfinisten Bergman för att inte tala om fascisten Ezra Pound. Geijerstam var angenäm vid bordet. Synd att han inte kunde skriva. Då vore han ihågkommen. Smädare var de bigottas skällsord redan under Strindbergsfejden, Heidenstams ord.
Efter hundra år, hade Strindberg trivts i den tid som är vår? Han hade ju svårt med överenskommelserna, var inte lojal med skrået. Hade han tyckt om de postmoderna, eller hade han blitt kulturkonservativ? Att han tuggat i sig skrivbordsunderlägget inför feminismen tar jag för givet, men resten då? Akademin, kultursidorna, Axess och Arena?
Kanske hade han passat på med lite litterär dekonstruktion mellan Kinastudierna och guldmakeriet. Fasta värden låg ju inte för honom, inte heller dem som gjorde sig en ljugande berättelse om sig själva, som Carl Larsson.
Lojal var han aldrig, är det därför samtidsrösterna nu är så försagda? Ja, Greider förutom. När kommer OEIs Strindbergsnummer på 3.000 sidor? Tränar Biskops-Arnö litterära fejder på sina seminarier?
För dem som såg den svenska litteraturen födas i olustens 1990-tal är Strindberg en ovälkommen och insisterande gäst från de stora berättelsernas tid.