Studshoppande fredagsmusik med Dunger

25 minusgraders rimfrostig järnkyla utlöser inte precis några glädjeovationer, direkt. Man stannar helst inomhus och sänder ensliga förhoppningar om att strömmen inte behagar brytas. Men tog man sig ändå ut på fredagskvällen och förslagsvis till det andra hem som Kulturens hus nära nog är - så blev man så där jätteglad att man bara ville hoppa in i närmaste vägg och primalskrika av glädjelycka. Detta tack vare spelningen med Nicolai Dunger; i exil från Palt City och sedan tillräckligt lång tid tillbaka etablerad som en av den svenska indie-scenens, med specialaccenter mot Americana och fundersamt singer/songwriter-stoff, mera påfallande begåvningar. Dunger har spelat in ett gäng skivor, samarbetat med amerikanska kolleger som Will Oldham och nu senast även skrivit en opera, som dock inte ska framföras av honom själv. Han äger en rastlös energi och talang som ständigt bör hållas i sysselsättning och som kan resultera i närmast spretiga musikaliska uttryck. Sällan ointressanta, nästan alltid järnhårt bra. Som det var på fredagskvällen, när han tillsammans med sin jättetighta trio skapade ett rapsodiskt soundtrack för sagda fredagskväll som - det helt enkelt var ganska omöjligt att inte omfatta med mängder av sympati. Endera stod Nicolai Dunger med sin tolvsträngade gitarr och spelade koncenterat på den. Låt efter låt. Eller också satte han sig bakom pianot och spelade så vackert att man nästan dog samt skapade exakt så mångtydiga associationer som bara ens egen fantasi satte gränser för. Fast mestadels var det studs- och jämfotahoppande rockmusik, med signaturnamn som Just Like A Train, Time Left To Spare, Play och Crazy Time. Musik som inte bad om ursäkt utan bara obesvärat växte vidare. - Här går det undan. Vi är nog klara om ... tio minuter, meddelade Nicolai Dunger en halvtimme in i spelningen. Men givetvis fortsatte de troget. Ännu en lagom lång stund, Bland annat med den bara en timme gamla låten Love Is Runnin’ Wild. Duetten med den unga begåvningen Lina Öberg (något nervös men so what?) i Tears In A Child’s Eyes var också värkande fin. Yes - En sån fredagskväll var det !

Studshoppande fredagsmusik med Dunger

Nicolai Dunger äger en rastlös energi och talang som ständigt bör hållas i sysselsättning och som kan resultera i närmast spretiga musikaliska uttryck.