Suggestivt med Sofia

Det får faktiskt lov att betecknas som synnerligen anmärkningsvärt och som ett starkt bevis för publiken i Luleå verkligen hade väntat på den här sångerskan och kände ett behov av att gå på konsert med henne och det kompetenta band som backade upp henne. För fyller man, så när som på någon enstaka ströplats, upp hela stora salen i Kulturens hus en snömoddig och övervägande olustig söndagskväll i slutet av satans-februari - då finns det all anledning att låta sig betecknas som sant speciell (den senaste gången något sånt här hände i stan var på Ebeneser för ett antal år sedan, när Lisa Ekdahl var ny och alla längtade efter att få höra henne). Och suggestivitetsfaktorn kopplad med en naturligt innerlig inlevelse, var också garanterat stark när Sofia Karlsson (som var den som det var frågan om här) vandrade in på scenen och började sjunga. Det var hennes första spelning någonsin i Luleå och den började med - en kråka. Sofia Karlsson; inte nämnvärt högre än den berömda tvärhanden, blond som den inte mindre berömda huldran, iförd en vackert vit plisserad klänning som hennes svarta gitarr hängde snyggt mot, samt avrundande nedåt med cowboyboots, kom alltså in, började sjunga och - drabbades av en olycksalig kråka i halsen. Och det är ju bekant hur kul något som detta är. -Det här har ALDRIG inträffat tidigare! Jag går ut och tar om, meddelade Sofia Karlsson sedan hon baddat sin hals med en klunk lenande te. Så hon gick ut, kom in igen, började om och då - gick allting så geschwint som det skulle ha gjort om inte kråkan gjort ett nerslag, den första gången. Sofia Karlsson understöddes hela tiden av stödjande och varma applåder. Sedan gick konserten; uppdelad i två sektioner varav jag övervarade den första, i stort sett av sig själv. Hon är bra på att ympa in suggestivitet i de sånger hon sjunger och att skapa en trolskt vadderande stämning omkring dem. Främst är hon kanske bekant för sin omfamnande version av Dan Anderssons Jag väntar vid min mila (fast hon sjunger inledningsvis om att hon väntar vid sin "stockeld"), där suggestiviteten sprakar lika ohämmat som vilken brinnande kolmila eller stockeld som helst. Den lösgjorde sig som sista kapitlet före paus. Tydligt efterlängtad. Många verkar tro att Sofia Karlsson har kommit klivande direkt ut ur Dalarnas finnskogar, för att blåsa nytt livi den slumrande folkmusiken. Inte direkt. Hon kommer från Stockholm, men hennes mormor kom från Sävast ("jag har släkten här idag - hej på er Ethel och Håkan!") och hon har aldrig flyttat längre än en tunnelbanestation från föräldrarna och där hon växte upp, bakom Globen söder om city. Om det där pratade hon, ovanligt självklart och nonsensbefriat, medan hon stämde sin nyinköpta gitarr ("från 1908, så den har lite sega stämskruvar") och förmedlade bakgrunden till sången som hon har döpt efter där hon bor. Skärmarbrink. -Tunnelbanespår bara några meter från min lägenhet och så har SL reparationsverksamhet där också, så ett jäkla liv är det ju. Hon sjöng en fin text av Marianne Flodin om tillvaron på en textilfabrik och hon tog fram Dan Anderssons Milrök, så att man såg röken från milan. I alla fall för sitt inre öga. Hon spelade flöjt också. Och intill henne stod Gideon Andersson, vanligtvis verksam i gruppen Quilty som sysslar med irländsk musik (jo, absolut - vi är nog många som minns gruppens spelningar på Ebeneser - varför kommer de aldrig tillbaka?), och rev av ett expertmässigt mandolinsolo. Av bara farten fladdrade några irländska reels som The Boys From the Lough och Over the Moor to Maggie förbi. Om stämningen hade kunnat bli tätare, så hade den givetvis blivit det. Och vid ett annat tillfälle vaggade ett fint solo på ståbasen fram henne, till en alldeles oförstörd och vackert kristallklar version av endera något av Dan Andersson eller också möjligen Gustaf Fröding (var det inte någon av dem så vete någon annan vad det i så fall var) någon gång hade skrivit. Vll man gnälla/kommentera så kan det till sist sägas att Sofia Karlsson hade ett ganska förstrött förhållande till presenterandet av sina sånger. Ibland gjorde hon det. Och andra gånger tycktes hon utgå från att det hon sjungit var allmänt bekant. Och gjorde det inte alls. Men annars var det här så efterlängtat fint och (motiverat att nämna det ännu en gång, faktiskt!)allsidigt suggestivt att man knappt kunde önska sig något bättre. I alla fall inte en snömoddig söndagskväll. Tillräckligt bra så? Javisst!