Inför hans spelning på årets gymnasiespark har röster höjts om det lämpliga i att låta en narkotikadömd artist underhålla Luleås skolungdomar – men Ken Ring och hans sidekicks intar i alla fall Fiskekyrkan på fredagskvällen.
Det börjar dock som ett vanligt tonårsdisco. Dansgolvet är något glesbefolkat, om än inte tomt - kanske för att det är svårt att locka gymnasister till ett drogfritt evenemang. Musiken som spelas är standardhiphop och R&B. Det är inte nämnvärt spännande förrän scenens strålkastare tänds och Ken Rings crew gör entré.
Efter att publikuppvärmaren med det något suspekta artistnamnet Pato Pooh i gissningsvis en halvtimme frågat om vi är redo för Ken Ring kommer huvudpersonen äntligen upp, rejält laddad och med en tröja där en lättklädd dam skakar galler. Tidigt gör han klart att han inte håller med om kritiken han fått, och till en början förstår jag honom.
”Jag kommer aldrig att stå på en scen och göra drogpropaganda”, hävdade Ken Ring häromdagen – men ju längre giget pågår, desto fler referenser till otillåtna substanser smyger sig in. Ken vill ha en spliff och säger åt skogen med Föräldrar mot narkotika. Om det här är en ungdomsanpassad Ken Ring är jag inte säker på att jag vill se honom 18+.
I och för sig försöker han sig på ett par låtar om föräldralösa barn och fattigdom, bland annat Änglabarn som har världspremiär, men det är svårt att ta på allvar när så mycket av hans övriga material är ren idioti. Publiken verkar dock vara mer än nöjd, och någonstans är det väl det som är det viktiga.
Det känns inte helt motiverat att bjuda in Sveriges kanske enda gangsterrappare till en gymnasiefest - men å andra sidan är det rätt naivt att tro att en rappande kåkfarare förvandlar ungdomar till drogmissbrukare genom sin blotta närvaro. Han är knappast farlig att ha i ett sådant här sammanhang, men som hiphopartist finns de många, många namn som är mer intressanta än Ken Ring.