Svarta Damen i Black Box

Att konstnärligt skapande hustrur till konstnärer har fått underordna sig dessas behov är oemotsägligt. I dag är det en sanning som inte bara är påbjuden av jämlikhetsskäl - utan de facto förbjuden att överhuvudtaget formulera i andra termer än underkastelse, pliktuppfyllelse, oförverkligade möjligheter. Den högt begåvade Clara Schumann (1819-96), pianist och kompositör, var maka till kompositören Robert Schumann (1810-56), vars bana bröts av sinnessjukdom 1854. Det är han som uppmärksammas mest i dag, eftersom han skrev stora verk: symfonier, konserter etcetera. Medan Clara lämnat efter sig korta stycken för piano, det vill säga enligt vårt samtida synsätt ett kvinnligt offers ömkansvärda lämningar, ungefär som babykläder och porslinsmåleri. Så kan man se historien ur ett förutbestämt perspektiv: "hon tilläts inte prestera mer". Sanningen är den att Clara var en framgångsrik solist, som hänförde sin tids konsertpublik. En kvinnlig förebild, i många avseenden. Jag minns från tiden för mina pianostudier skräckhistorien om paret Schumann: Efter en konsert - där Clara som vanligt spelade briljant - frågade en besökare den redan då av självtvivel plågade Robert: "Är ni också musikalisk, Herr Schumann?" Den amerikanska pianisten/skådespelaren/dramatikern Stephanie Wendt har nu gästat oss med sitt kammarspel Clara?s Visitor (av de ambitiösa arrangörerna Pitebygdens musikförbund snillrikt kallad På besök hos Clara Schumann). I sin blandning av konstlöshet och virtuositet blev föreställningen märkligt gripande. I svart biedermeierklänning, med svart håruppsättning och svart flygel, spelar Wendt på Studio Acusticums lilla scen Black Box upp ett livsöde som inte är ett kvinnligt offers, utan en värdig kvinnas. I monologen, interfolierad med pianospel, riktar sig Clara till en osynlig besökare, den unge kompositören Johannes Brahms. Passionerat, ibland inte så litet humoristiskt, lämnar hon ut sig och visar upp sitt imponerande konstnärskap, kongenialt gestaltat av Wendt: egna, underbara stycken, liksom musik av maken och av Brahms. Tyvärr framför Wendt, fullkomligt opåkallat, dramatexten med en falsk tysk accent, som för tankarna till filmen Det våras för Hitler. Men tack vare sitt auktoritativa pianospel och sin kompromisslösa identifikation med en stor kvinnlig konstnär berör hon ändå sin entusiastiska publik starkt. Man vill genast höra mer - en lika hänförande som ovanlig känsla efter musik- och teaterframföranden: "If music be the food of love, play on!"