Svenska barnserier är i kris

Helena Magnusson Berättande bilder. Svenska tecknade serier för barn. Makadam Hon följer i sin forskning de svenska seriernas framväxt från 1800-talets slut till i dag och fördjupar och nyanserar bilden av vad barnserier är. ?En överblickbar sekvens av orörliga berättande bilder, där bild och eventuell samhörande text står i direkt kontakt?, lyder hennes seriedefinition. Serien har också liknats vid ?en film som inte rör sig?. Många berättartekniska grepp som de första filmerna använder sig av är hämtade från de redan utvecklade serierna. Det är serieskaparna som gör de första tecknade filmerna. Skämttidningar som Söndags-Nisse och Strix utgjorde ett tidigt forum för serier i Sverige. Den svenska serietraditionen inkluderade ett stort antal namnkunniga skämttecknare och konstnärer: Albert Engström, Bruno Liljefors, Carl Larsson med flera. Även serierna kalladess ofta ?skämtteckning? även om det rör sig om flera bilder. Med importer från USA som Rudoph Dirks The Katzenjammer Kids, i Sverige under namnet Pigge och Gnidde eller Knoll och Tott startade de riktiga serierna. En särskild barnlitteratur började växa fram under 1800-talet, allt fler barn fick mot slutet av seklet tillgång till en egen litteratur. Bilderböckerna och deras skapare blev viktiga för tillkomsten av svenska barnserier. Ottilia Adelborgs Pelle Snygg och branen i Snaskeby (1896) och Elsa Beskows Sagan om den lilla, lilla gumman(1897) hade med sin integration av text och bild klara beröringspunkter med serieformen. Mängder av jultidningar Det var floden av jultidningar kring förra sekelskiftet som förde med sig de första barnserierna, Jultomten, Julklappen, Snöflingan och allt vad tidningarna hette. Sensmoralen , i form av en djurfabel eller ett ordspråk, som högmod går före fall, var typisk för perioden. Veckopressen kom under mellankrigstiden, 1920?1940, att spela en stor roll för barn och unga. De tecknade serierna var populära inslag: 1945 gjordes de flesta serier som helsidor och trycks i färg. I Allers upptog det här året serierna ungefär fem av tidningens totalt 50?60 sidor per nummer. Att ha en egen serie blev viktigt för en tidnings identitet. Folket i Bild månade om barnläsarna genom serier som Gösta Knutssons och Einar Norelius Pelle Svanslös. Erik Palms och Petter Lindroths serier Jocke, Nicke och Majken (1921?1933) lockade i Allt för alla en stor läsarkrets. 1940-talet brukar framhållas som tiden för den moderna svenska barnbokens födelse: Astrid Lindgren, Tove Jansson och Lennnart Hellsing träder fram. De förnyade inte bara barnboken utan förekom alla tre också i seriesammanhang: Astrid Lindgrens Mästerdetektiven Blomkvist (1946) och Tove Janssons Kometjakten(1946)blir båda serier året efter. Ett stort antal konstnärer valde barnlitteraturen som medium och det är under den här perioden som flera av våra mest intressanta barnboksillustratörer var verksamma. Om seriens säljande potential vittnade att den allt oftare förekom i reklamsammanhang. I Husmodern lät man 1945 till exempel Blondie göra reklam för Ögonkakao, Colgate tandkräm blev också föremål för en reklamserie. Serien var i färd med att bli en storindustri och en ny yrkeskår höll på att växa fram. Seriernas guldålder Med serietidningarnas ankomst på 1950-talet uppstod en ny, lukrativ marknad, en guldålder för tecknade serier. 1954 fanns hela 23 stycken serietidningar i Sverige, till de helsvenska hörde Tuff och Tuss och deras vänner (1953?1958). Den blev ett mönster för svenska serietidningar, inte minst genom redaktören Gösta Knutssons personliga kontakt med läsarna. I serietidningarna dominerade den form som vi är vana vid i dag, texten är integrerad i rutorna genom pratbubblor och plattor. När serierna på 1950-talet gav upphov till en intensiv debatt så var det framför allt de råaste seriemagasinens skräck- och våldsinslag som upprörde. Även om de värsta avarterna inte hittade hit från USA så hämtade man gärna slagkraftiga exempel därifrån till den svenska debatten. I stort sett utvecklades debatten till ett ensidigt förkastande av tecknade serier. Själva ordet ?serie? blev så infekterat att Bonniers serieavdelning bytte namn från Serieförlaget till Åhlén & Åkerlunds ungdomstidningar. Med seriealbumet som en ny publiceringsform under 1970-talet breddades och förändrades läsarskaran. Det boklika formatet gör det möjligt att serier med Hergés Tintin i spetsen kunde göra sitt intåg på bibliotek och i bokhandeln. Till dem som var först ut hörde också Inger och Lasse Sandbergs Filurstjärnan. 1980 kunde biblioteken erbjudas inte mindre än 102 album. Vanligt med nalle Det vanligaste seriedjuret i mellankrigstidens barnserier var björnen, eller nallen, med litterära förebilder som Nalle Puh. 1944 debuterade Rune Andreasson med serien Äventyr bland djuren som handlade om en björnunge som heter Brum. 1966 lät han Bamse börja en halvsides serieföljetong i Allers: från 1973 fick serien en egen tidning. Bamse har blivit den svenska barn-seriens flaggskepp, säger Helena Magnusson och tittar närmare på världens starkaste björn och gänget omkring honom. Vad barnseriernas framtid beträffar är hon pessimistisk och konstaterar att barnserierna är inne i en kris. I dag är utbudet förvånansvärt magert och går till stor del på tomgång, till skillnad mot bilderboken som utmanar, ifrågasätter och förför. En av de ljuspunkter som hon pekar på är barntidningen Kamratposten och med spänning ser hon fram emot vad de nya japanska serierna, manga, kan komma att erbjuda.

Svenska barnserier är i kris

Tecknade serier är en bortglömd del av den svenska barnlitteraturen, de har mötts av ointresse och haft en låg kulturell status. Men svensk barnseriehistoria är oväntat rik, menar Helena Magnusson som i dagarna lagt fram den första svenska doktorsavhandlingen om tecknade serier.