Förlaget presenterar Hanna Nordenhöks vackra och stilsäkra debutdiktsamling Hiatus som att den "kan verka söndersprängd", "försöker uppsnappa det vita bruset i tillvaron" samt är "intensivt sysselsatt med att foga ihop och begripa dess olika delar". Och jag håller med, dikten har vågat stanna i det oljud som vitt brus är, där alla frekvenser är lika starka, där det är outhärdligt att vara. Där bruset känns som det låter: en ogenomtränglig öronbedövande massa utan enskildheter "sju tunnlar in i huvudsvålen". Men själva dikten är paradoxalt nog taktfullt tyst, försiktig, prövande. Nordenhök har filtrerat ut de klara, rena tonerna ur det tjocka vita, hon har valt sina meningar med omsorg, När det svajar svajar det i upprepningar och i den utanpåliggande ordningen grammatiken. Fram träder en sorg efter diktens du samtidigt som ett parallellt liv skiftar färg med årstiderna. Sprittande nyanser av lycka sida vid sida med en beständigt mörk ton. "Tidig vår. Tänkte och var stilla. Att sommaren. Att rummet inte vill ha dig. Det regnade kort och dovt." "Jag tänker på din skalle genomblåst av ljus. Det sovande fallet in i tystnaden. Det sovande sluttande söndret." Texten är intimt berättande, lite som ett minnesarbete, och ibland också minimalistiskt fulländad. "Samla in detta ögonblick. Hoppressat. Oläsligt" "Inte minne: inbjudan, impuls." Jag tänker lite på Niclas Nilssons debutdiktsamling Patriarkat, 2005 när jag läser Nordenhök, och att det finns en likhet i deras intresse för meningen, den mest sociala språkyttringen av alla. Även om Niclas Nilsson arbetar mer med könsmarkörer och humoristiska vändningar så finns samma säkerhet i språkanvändingen och formarbetet hos dem båda. Omslaget till Nordenhöks bok har exempelvis mönstret av ett arkitektritningsrutpapper vilket fint förstärker den genomgående viljan i dikten att med precision teckna stämningar i olika rum. Att sidnummer saknas ger intryck av att varje sida är en paus, ett utsnitt ur ett rum där tiden står stilla. Det finns inget innan eller efter, det finns bara ett intensivt närvarande nu. Texten lyfter också fram olika mönster i texten, både visuellt och tematiskt, där särskilt de horisontella linjerna fångar mig: ett avsnitt i boken är brusigt täckt med små bindestreck i långa rader och spända vajrar och telefonledningar återkommer som linjer som skär genom årstiderna. Kanske finns en politisk dimension i dikten av att den ändå mest lyfter fram det oordnade, som en konsekvens av filtreringsarbetet där alla enskildheter står som självständiga och försiktigt vibrerande fragment i texten. Det finns stycken för alla att leta fram här, bara man vill och vågar lyssna till det som genskjuter, sammanbinder och färdas i det vita.
