Supergrass är som de allra flesta andra britpopband väldigt stereotypa, trista och som fastetsade i sitt fack. Det ena låter det andra likt och den överväldiga känslan av att 1990-talet är förbi är ofrånkomlig.<br>Vid första lyssningen av Road to rouen tycker jag bara att skivan är tråkig och dumt enahanda, vid andra lyssningen funderar jag på om jag kanske misstagit mig och börjar så smått gilla vad jag hör. Vid tredje lyssningen och vid närmare eftertanke kan jag dra slutsatsen att mitt första intryck stämde ganska bra. Supergrass är för lite finess och för mycket britpop.<br>Den trippande låten Coffee in the pot är som tagen från ett soundtrack, kanske till en Wes Anderson-film, med sina mexikanskt klingande hey-körer och surfigt svajiga gitarrer. Vid sidan av den görs inga utsvävningar från mallen. Supergrass håller sig på sin kant och gör en skiva utan mycket eftertryck alls. <br>Bandet har kapacitet att glänsa till med grymma singlar men tyvärr har Road to rouen heller inga sådana singelspår att luta sig tillbaka på heller. Det är mest bara tamt och intetsägande.<br><br>
