Tät och taggtrådstaggig desperado-blues

Freddie King’s Hideaway, Jimi Hendrix Purple Haze och en radda övriga nummer ur blueshistorien radades upp, bröts prydligt ihop till sina ursprungliga delar och sändes därefter ut över publiken. Jag kommer osökt att tänka på Bo Widerbergs film Fimpen, om en liten junior-lirare som obesvärat dribblade sig in i fotbollslandslaget, när jag sitter och tittar på junior-liraren Richard Johansson. Båda två är spelsugna proffs som man imponeras av. Mycket vackert så. Därefter ställde sig Wolfman Jack, från Umeå, på scenen och började metodiskt förvalta sin komplett dammbefriade och (inte särskilt alls) brustna blues. Inga spår av stödben eller bråckstrumpor här inte. Trion John Edén Brändström, gitarr och sång, Magnus Hägglund, bas och slide, samt Henrik Olofsson, trummor, spelar en tät och taggtrådstaggig form av desperado-blues där stilstudierna är legio och egna låtar som tuffa Wanderin’ Around blandmixas med en närmast aggressivt ömsint version av Elmore James Shake Your Moneymaker. Rot-blues från Västerbotten, med Umeälven ersättande Mississippi och Howlin’ Wolfs födelseplats placerad i, förslagsvis, Teg. Typiskt trivsamt, kompetent och snyggt. Och med gruppnamnet förmodligen inspirerat av en legendarisk amerikansk DJ, som bland annat förekom i filmen Sista natten med gänget (American Graffiti), från 1973. Sånt ger bonuspoäng.

Tät och taggtrådstaggig desperado-blues

I lördags kväll stod han på scenen på restaurangen Kronan och rev av uttrycksfulla solon längre än vad han själv är, på den gitarr som är nästan lika stor stor som gitarristen själv, och med kepsen kaxigt på sned.