Teater: Lågintensiv monolog om hur en fascist formas

Skulle man komma på tanken att referera till honom som en tjänsteman inom blankettverket, så är detta alldeles riktigt. En personifierad paragraf, stämmer också alldeles bra. - Finns det regler - så ska dom också tillämpas, är ett av Svens credon. Han föredrar strömbrytare (det är sådana han lämnar ut; dock aldrig om de inte har rekvirerats på den rätta blanketten och med den rätta signaturen, på det lager där han jobbar - ensam) framför vänner. Det är enklare så. Dock har Sven fått en ny vän. Rickard. Han delar bland annat ut flygblad. Om hur samhället ska förändras. Sven sympatiserar med en del som står på flygbladen. Han känner sig nämligen inte alldeles hemma i förorten Tensta längre. Inte alldeles. Och nu har Rickard frågat om kanske inte Sven också vill dela ut de där flygbladen? Än så länge tvekar han. Men inte så länge till. Troligen inte. I alla fall. Lars Schilken (han ser fullkomligt livsfarlig ut) står rakt upp och ner (när han inte sitter, rakt upp och ner, på en korrekt stol) och tappar aldrig någonsin kontrollen i den 50 minuter långa monolog om hur en fascist formas och som heter Man får inte tappa kontrollen.
Det handlar om en kyligt konfronterande och lågintensiv teater av bästa möjliga märke. Angelägen, i alla tänkbara sammanhang. Spelbar - i princip överallt. Lars Schilken har regisserats av Robert Aronsohn och är lika övertygande som en oväntad spark i skrevet, i rollen. Man får inte tappa kontrollen spelas för allmänheten fredag- och lördagkväll, i Teater Scratch lokaler i H3-huset på Kronan. Därefter i diverse andra sammanhang. Har man möjlighet så bör man se den. Det är den angelägenhetsgraden det handlar om här. Just den. Och ingenting annat. Alls.

Teater: Lågintensiv monolog om hur en fascist formas

Sven är lagerkontrollant. Han har en arbetsrock, som han tvättar själv. Han kan inte vara säker på att det blir så rätt och riktigt som han vill ha det annars. Samt blankputsade svarta skor. Också.