Teman med variationer

Lite överraskas jag av lugnet i Tex Bergs nyare bilder. Tidigare har jag upplevt honom ge sig i kast med motiven med visst eftertryck med kraftiga penseldrag och färger som ibland lagts på till en nästan relieflik effekt; där vitt och blått kraschat mot varandra som isblock. I den pågående utställningen på Galleri Skåda går det i stället mer stillsamt till. Han formulerar sina upplevelser med breda drag, kanske med en spackel, i färger sammanblandade till närmast kraftlöshet.
Motiven är som vanligt hämtade från naturen och smälta genom Tex Bergs kropp. Därför uppfattar man många av dem, trots att de heter Fjällsjö eller Jokk, som nonfigurativa. Men naturbilderna har fått sällskap av modellmåleri och de verken, som bara är fyra till antalet, drar också uppmärksamheten till sig.
Två av dem är rätt klassiska. De är förhållandevis stora, modellerna sitter upp och på de fylliga avklädda kvinnorna är tyngdpunkten låg, mitt i torson. Ungefär där och i bildens centrum är också ljuset koncentrerat. Blicken dras därför till de tunga brösten och livets centrum kring hjärta och livmoder. Men när kvinnokroppar gestaltas så och dessutom är kapade vid knäna blir jag bara så trött på mansblickens kvinnoskildring. Den är så romantisk, fjärmande, delar upp oss i rena och smutsiga.
Då är Modell II mycket mer intressant. Dovt lila och rosa nyanser i märkliga blandningar dominerar bilden, ansiktsdragen är beslöjade och hela riktningen i bilden är vertikal. Figuren är mer androgyn och sitter förstrött bläddrande i en bok. Men hela bilden är liksom i rörelse: färgen, de långsmala ansiktsdragen, till och med tanken rinner neråt. Återkopplingen till någon av alla kristendomens madonnabilder med den ödmjukt bugande jungfrun i dok och mantel går dock inte att komma undan. Men här blir traditionen i stället något att ta spjärn emot.
I övrigt är det egentligen mer spännande med hur man hängt Tex Bergs bilder än de enskilda målningarna. Faller andan på går det faktiskt att leka tittut med rummet.
När besökaren kommer in möts denna av det ljusa och klara: vitt, ägggulegult, lysande blått, rött och de stora modellernas strålglans.
Vänder hon sig sedan om och ser rummet från motsatt vägg, blir det en helt annan upplevelse. Blickfånget domineras nu av naturbilderna som har något av vårljusets rosa, lila, gråa fukt över sig. Breda drag med penslar och andra redskap låter färger utan lyster liksom suga åt sig och dämpa ljuset.
Och tyvärr - särskilt mycket mer ger det mig inte när Tex Berg förvaltar konsthistorien som ett tema med variationer. Ibland är det inte nog.