Text - lätt som en fjäder

Vad är Barndomstolen? Tja, det är väl något i samma kategori som Barndomkapitlet, Barndomherren eller Barndomkraften. En ordlek. UKON, Ulf Karl Olov Nilsson, är känd för sina språkliga lustifikationer, sitt vridande och vändande av ord och språk, sina tabeller och upprepningar. Boken är indelad i två avdelningar. Den första, Värdetautologin, rör sig kring just värde och värdering. Bland annat om hur mycket svenska kronan är värd i förhållande till andra valutor. Här finns många korta statements som Jag är glad när det är roligt och ledsen när det är tråkigt. Och här finns de uppräkningar som UKON gärna återkommer till. Kanske är det ett sätt att säga att vår tillvaro är en ständigt upprepning. Jag upprepar, inte av glömska eller av slentrian, utan för att det är betydelsefullt: varje dag handlar jag mat i affären, sedan går jag hem, lagar den, tuggar och sväljer. Som en anspelning på den nyligen bortgångne danska poeten Inger Christensens välkända diktsvit Alfabet med uppräkning av saker som finns, räknar UKON upp saker som försvunnit. Det är länder, språk, djurarter som försvinner tills "Att äga rum upphörde. / Ordet att upphörde att äga rum, ordet äga upphörde att äga rum, ordet rum upphörde, ordet upphörde upphörde". Texten är lätt som en fjäder, gles, elegant och utan betydelsefulla slutsatser eller sammanhang. Jag kan bli trött av dessa enkla, banala påståenden som fyller boken. Men även det har UKON ett påstående om: "Banaliteten, när den verkligen lyckas komma till uttryck, är den fullständiga tanken". I bokens andra del Barndomen kallas barnet för "Det". Kanske är det fel att leta efter det personliga i UKONs texter. Men jag kan inte undgå att ana ett allvar och en smärta bakom orden. I sista sidans text kan man lätt läsa in en tänkbar öppning: "Uppfostran utan barndom, lås utan dörr. / En smärta utan sår, utan sjukdom. / En smärta utan den lidande. // Hur är det möjligt allt detta, / utan att någonting egentligen har förändrat, / kan vändas i sin motsats?" Är det den smärta som alla mer eller mindre känner vid tanken på och minnena av sig själv som sårbart barn? Den smärtan är allmängiltig, barndomen är allmängiltig, barnet är allmängiltigt, upprepningar är allmängiltiga, lyrik är allmängiltigt, kanske är Barndomstolen det också. Vad vet jag?