The Bourne Ultimatum
"Man kan riskfritt låta sig utsättas för den, utan att riskera några svårare socialmentala defekter", skriver Norrbottens-Kurirens Rolf Nilsén om filmen The bourne Ultimatum och ger den tre kurirhästar.
<P>I begynnelsen var den amerikanske spänningsförfattaren Robert Ludlum.<BR>En råbarkat charmerande hårding med lätt dubiöst förflutet (jag hade nöjet att en gång intervjua honom varvid han nära nog satte eld på gardinerna med sitt yviga armviftande och ivriga rökande), som i väldigt vuxen ålder kom på att det borde finnas pengar att vrida fram inom thrillergenren och därefter satsade konsekvent på just detta.<BR>Ludlum skev disciplinerat en radda bestseller och fortsätter faktiskt med det även efter sin död, som inträffade för några år sedan. Ludlums namn används nu av andra författare, i likhet med exempelvis även V.C. Andrews och Alistair MacLean som inte heller de lät sig hindras av en småborgerlig trivialitet som döden för att stadigt fortsätta att leverera sina böcker.<BR>Bland de böcker som Ludlum hann med under sin reguljära livstid fanns dock de om den av minnesförlust drabbade agenten Jason Bourne, som envetet jagar efter sanningen om sig själv ? medan kolleger och and­ra stupar omkring honom och resterande jagar efter honom.<BR>Det har blivit några filmer om honom: The Bourne Identity, The Bourne Supremacy och den tredje i ordningen (men alldeles säkert inte den sista!) heter då The Bourne Ultimatum.<BR>De två första filmerna var välgjorda och spännande, utspelande sig i rätt annorlunda europeiska miljöer. Matt Damon plockade hem publikens sympatier som Jason Bourne, som-någon-hade-burit-sig-mycket-illa-åt-mot men vi fick ju anta att det var de gamla beprövat ohederliga gossarna inom CIA ? eller en likartat hemlighetsomgärdad organisation ? som svarade för merparten av det sinistra i inrigen.<BR>I vilket fall som helst: över genomsnittet hyggliga, i alla fall om man gav fasiken i att röntgensyna intrigerna alltför skoningslöst, spänningsfilmer. <BR>Och i stort sett kan detsamma hävdas om den nu aktuella tredje Bourne-filmen. Man kan riskfritt låta sig utsättas för den, utan att riskera några svårare socialmentala defekter.<BR>Regisserat har den här gången Paul Greengrass, vars mästerliga Bloody Sunday visas i SVT 2 på torsdag kväll och på vars meritlista även det mollbetonade 9/11-flygkapardramat United 93 befinner sig.<BR>Det här är väl kanske inte den största utmaningen han har ställts inför, men han placerar mycket rutinerat Matt Damon som Bourne i diverse raffinerade situationer och håller cool-lugnt spänningen på en övertygande maximal nivå.<BR>Det springs omkring och jagas med vespor i den myllrande trånga stadsmiljö som Tanger erbjuder och det förekommer även ett par flämtande och med ryckig handkamera filmade sekvenser i New York samt en nervdallrande scen på en järnvägsstation.<BR>Jason Bourne vet fortfarande inte riktigt vem han är. Men han kommer allt närmare den gåtans lösning. Även om de elaka dumgubbarna i den byråkratiska organisationen som en gång rekryterade ? och manipulerade ? honom givetvis gör sitt allra bästa för att han inte ska lyckas.<BR>En elegant thriller. Enerverande nagelbitarspännande också. Matt Damon har fortfarande full kontroll i sin roll och man önskar sig beredvilligt även en fjärde film i serien. Så här pass korrekt action köper man gärna.<BR>Och en fortsättning blir det säkert, vad det lider. Garageporten lämnas i slutet av den här filmen vidöppen för en sådan.<BR>Och i sin himmel storskrattar Robert Ludlum gillande.</P>
Så jobbar vi med nyheter