The departed
Ett "svårslagbart och okuvligt mästerverk." Så betecknar Norrbottens-Kuriren Rolf Nilsén Martin Scorseses nya film The Daparted och ger den fem Kurirhästar.
Royal Astoria
Regi: Martin Scorsese
Manus: William Monahan - baserat på den kinesiska filmen Infernal Affairs
Foto: Michael Ballhaus
Musik: Howard Shore
I rollerna: Jack Nicholson, Leonardo DiCaprio, Matt Damon, Alec Baldwin, Mark Wahlberg, Vera Farmiga, Ray Winstone, Martin Sheen, med flera
Det är inte minst den av fingertoppskänsla präglade och till alla delar fantastiska musiken, som så aktivt bidrar till att göra The Departed till ett så svårslagbart och okuvligt mästerverk.
Martin Scorsese har i många av sina tidigare filmer visat på prov på en ohyggligt stor klass när det gäller att plocka ihop ett anständigt soundtrack och här har han nu gjort det igen.
Alltså ackompanjeras den av ödets makt präglade berättelsen om gangsters och poliser i de irländska arbetarklasskvarteren i Boston av musik signerad av Rolling Stones, John Lennon, Van Morrison, The Beach Boys och Patsy Cline. Scorsese har med andra ord gjort det igen. Skapat ett säreget, personligt och orubbligt amerikanskt mästerverk, som tveklöst kan räknas till hans allra främsta. Det slår stora och tunga gnistor om The Departed, som även är en spelmässigt betryggande film.
För första gången någonsin samarbetar här Jack Nicholson med Scorsese. Han spelar gangstern Frank Costello, en man med klart ärkepsykopatiska karaktärsdrag som kan välja att spontanavliva någon utan minsta tvekan.
Tillsammans med sin lika våldsamme livvakt Mr. French (den likaledes lysande Ray Winstone) avrättar han en kvinna på stranden. Totalt i avsaknad av alla känslor. Costellos enda och mycket lakoniska kommentar efteråt är: - Hon föll på ett kul sätt.
Våldsamt, onekligen. Och hela The Departed bågnar och pulserar av ett rått och kompromisslöst användande av våld som uttrycksmedel, som ingen, vare sig poliser eller gangsters, tycks fästa något större avseende vid.
Det är frågan om en skildring av ett samhälle som ruttnar inifrån. Och man kommer inte undan. Ens om man försöker.
Polisen, under ledning av Martin Sheen och Alec Baldwin (bägge två mycket mera än outstanding), placerar en infiltratör i Costellos organisation. Det blir den unge Billy Costigan (en aldrig bättre Leonardo DiCaprio), men samtidigt får även Costello in en rapportör hos polisen - den gentemot honom mycket trogne Colin Sullivan (Matt Damon) som han har tränat för uppgifter som denna sedan de yngre tonåren.
Det är givet att det måste bli konfrontatationer. Och de bägge parterna smäller ihop så att det stänker blod och känslor omkring det hela.
Hela tiden är The Departed berättad på ett andfått, komplext iakttagande sätt med mycket stor omsorg för alla i sammanhanget väsentliga detaljer.
Scorsese nitar fast jargongsamtalen och det närmast ritualmässiga umgänget på barer, där våldet hela tiden ligger latent vilande och redo att eruptera.
Michael Ballhaus uttrycksfulla foto och Thelma Schoonmakers hetsiga klippning är andra ingredienser som man vill framhålla som enastående för helheten här. Och så då hela gänget med virtuosa skådespelare, med Jack Nicholson i spetsen.
Så här livsfarligt bra har han inte varit på mycket länge.
Och Martin Scorsese, som är USA:s bäste filmregissör, kan skära in ännu en skåra i gevärskolven.
The Departed förenar sig med filmerna i toppen på hans meritlista - minst lika bra som Maffiabröder och Casino, om man begränsar sig till att endast nämna Scorseses tidigare maffiaredogörelser. Det är som sagt var roligt med proffs och ännu roligare med fullpoängare. Här serverades det absolut en sådan.
Så jobbar vi med nyheter