Tidlös kvalitetsmusik

Och då kan det direkt och med stor envishet hävdas: det är alltid lika kul med riktig, tidlös kvalitetsmusik. Och när Sven Zetterberg är inblandad i något så är det helt enkelt alltid så: ingenting annat än kvalitet. Den mannen, med en väl bakåtslickad pompadourfrisyr, har en röst som fyller upp hela hans kropp och som gissningsvis är kapabel att fälla omkull mycket stadiga trädstammar. Dessutom har han gått igenom några grundkurser i gitarr och spelar som en (ursäkta!) jävel. Lägg till munspelet. Det rinner bluesblod från det. De gamla blueshjältarna uppe i himlen (var skulle de annars vara?) slår förmodligen handstanser av glädje om de ser Sven Zetterberg down on earth gå loss på fullaste allvar. Ja, jag skulle tro att ni förstår att detta verkligen handlade om en suveränt fin kväll. När The Rockarounds vandrade in på scenen (det var så grundligt folkfyllt på Krokodil så att scenen och det övriga utrymmet i princip blev synonymt) kunde man direkt känna igen och pricka av basisten Tommy Cassemar, trummisen Mats Forsberg och saxofonisten Micke Finell (de två sistnämnda mest förekommande i The Refreshments). Men pianisten var obekant och så ung att han såg ut att inte få vara ute efter klockan tio på kvällarna, utan målsmans sällskap. Det var en hel del rätt: han hette Calle Brickman och är ung, bara 17 år. Men herrejävlar vilken begåvad 17-åring! Med ett stilideal som närmade sig walesaren Geraint Watkins satt han framför tangenterna och lät fingrarna obekymrat flyga över desamma, medan han såg oberört outgrundlig ut. Tillsammans skapade gänget massor av storslagen och fin musik, med speciella reliefer av blues och rock?n?roll. Sven Zetterbergs senaste skiva heter Hollerin? Up A Storm men den innehåller mest ballader och det spelades sparsamt med stoff från den. Istället opererade han lite klädsam rockabilly i She?s Crazy About Sales, sände i väg en kommentar till en viss sorts kvinnosyn mot män i Tall, Dangerous and Drunk, tackade Fats Domino för Whiskey Heaven och högg hårt in med gitarren i I Need Further Informtion (About You). Tempot accade hela tiden uppåt och efter pausen var sällskapet redo att göra vad som helst och utföra vilka stordåd som än eftersträvades. Allt var möjligt och relationsdramer som Baby Should I Move - Or Stay? omväxlades med odödligheter som ?Til The Real Thing Comes Along, gamla Tight Budget och den påfallande innerligheten I Found My Middle Ground. Sven Zetterberg antydde vid flera tillfällen att han egentligen hade mycket som han ville berätta om - "men det får lov att bli vid något annat tillfälle". Men innan han elegant gungade in i en råtwistande Hawaiian Boogie, där han samarbetade minnesvärt med Calle Brickman på pianot och där trummisen Mats Lindström arbetade efter en inbjudande yxmördarmanual, medan Micke Finell sände iväg himmelssolon på sin sax och Mr. Tommy Cassemar tycktes ta basgångarna från knäna (minst), så hann han i alla fall säga att: -Det är kul att vara här men det är så kallt här att jag får Bosse Winberg (legendarisk gitarrist i The Spotnicks) feeling i gitarren. Julstämning, liksom. Det var väl en rolig vits? Fortsättning följde med Down In the Bottom, Want Ad Blues, Sam Cookes Laughing and Clowning och Nobody Need To Be Alone. Det var just en sån där typ av spelning när man plötsligt fann sig sittande och flina fånigt mot bordsgrannen. Som vänligt returnerade flinet. Lika lycklig hon. Häxmästargitarr och någon tyckte att det var som på ett bättre raveparty. Vad som helst och what ever: En kväll att stoppa undan i minnesbanken för att plockas fram när minnet av den känns som mest akut - det var det i alla fall. Som en del ingående i helgens bluesmöte, i Luleå och Piteå, var den också tämligen raffinerat perfekt.