Tigern och snön

I den outröttlige italienaren Roberto Benignis nya film, Tigern och snön, spelar han som vanligt huvudrollen som sig själv. Denna gång är det en lärare i poesi vid namn Attilio som är upp till öronen förälskad i förtjusande Vittoria, spelad av hans fru Nicoletta Braschi. Kärleken tar oss till Bagdad mitt under ett härjande Irakkrig där Attilio gör allt för att rädda livet på sin svårt skadade älskade. Det handlar om obotlig romantik och allting kan hända. Hela Benignis filmskapande är en hyllning till kärlek och lycka i allmänhet, och till hans fru i synnerhet. Det är lätt att förstå honom, i Tigern och snön är hon om möjligt vackrare än någonsin. Men själva förälskelsen i sig porträtteras inte alls lika vackert som den gjorts tidigare. Kanske går det inte att berätta samma kärlekshistoria hur många gånger som helst med bibehållen styrka. I Down by law från 1986 hamnar Benigni på rymmen tillsammans med Tom Waits och John Lurie. Utsvultna, mitt ute i den amerikanska södern, stöter trion på ett hus och de skickar in Benigni för att kolla om någon är hemma. Han kommer aldrig ut igen och när de andra till slut går in i huset möter de Roberto som presenterar sin blivande fru, återigen Nicoletta Braschi, som han alldeles precis träffat och förälskat sig i. Vackrare än så blir det inte. Men när jag lämnar biosalongen efter att ha sett Tigern och snön så är det med en oförklarlig känsla av besvikelse. Man ska kanske inte jämföra Tigern och snön med Benignis mästerverk Livet är underbart, men med tanke på att de är gjorda efter samma recept är det oundvikligt. Här går han på tomgång och får bara inte till det. Filmen är ofta slående vacker, som till exempel inledningscenen med bröllopet där Tom Waits sjunger You can never hold back spring. Sådant är skönt att titta på, men de rysningar och de smålätta tårar jag suktar efter kommer aldrig. Varför, vet jag inte. Kanske är det så illa att det beror på mig och att jag kort och gott är död inombords. Vad det nu än finns för orsaker så är det tråkigt att filmen inte är så bra. För är det någonting det finns för lite av så är det väl just roman tik, värme och humor. När jag stegar ut i ett regndimmigt Luleå så går The Velvet Undergrounds fantastiskt fina låt I?m sticking with you igång i min mp3-spelare, som också den är en löjlig kärleksförklaring. ?I?m sticking with you, cause I?m made out of glue, anything that you might do, I?m gonna do to?. Gränsen mellan bra och dåligt när det gäller sånt här är hårfin, ibland blir det platt och ytligt, ibland fantastiskt och berörande. Låten är ett lyckat exempel, filmen är ett misslyckat. I filmen säger Benigni att poetens uppgift är att med ord beskriva hur man känner innanför bröstet så att någon annan kan förstå det, och som recensent är det likadant, fast det är inte alls lika roligt. Medan poeten Benigni sjunger om det enda som förenar, sitter jag och skriver om varför det inte är så bra och varför jag inte tycker om det. Egentligen borde jag bara nöja mig med att säga att det är anmärkningsvärt att på ett så ihärdigt sätt slänga sötsaker som lycka och romantik i ansiktet på folk. Benigni är ensam av sitt slag, han är världens förmodligen största och lyckligaste romantiker. Den stora frågan (som jag visserligen inte formulerat själv) är kanske: hur roligt är det med lyckliga människor? För andra?

Tigern och snön

Kurirens recensent Jonas Teglund är inte imponerad av Roberto Benignis nya ? snarare besviken. Det är en filmskapare på tomgång som visar upp sig.