Tillbaka till 70-talet

Om jag startar den här texten om amerikansk 1970-talsfilm (tillkommen av ingen annan orsak än att Nöjesredaktionen tyckte att det var ett lämpligt tillfälle att skriva den just nu) med att fråga om någon därute minns en film från 1971 som hette Billy Jack - är det då någon som gör det? Själv räcker jag i alla fall upp handen och säger ett lydigt: Ja. Billy Jack (som sade sig stå för fred, men som var en synnerligen våldsam film), handlade om ett indianskt halvblod som karatekickade motståndarna till en rasintegrerad friskola, som understöddes av honom. Huvudroll och regi: Tom Laughlin. Honom har nästan ingen hört talas om. Men han fick fram medel för att göra denna lågbudgetbetonade film. Som blev en gigantisk succé, främst utanför de amerikanska storstäderna. Och därefter gavs Laughlin möjligheter att göra ytterligare några markant populistiska filmer om densamme Billy Jack. Framgångar även de, om än inte riktigt lika våldsamt stora som de första. Fast - det är ju inte för filmer som Billy Jack (har så vitt jag vet aldrig visats i svensk tv eller förekommer i svensk dvd-distribution) som vi främst minns den amerikanska filmens 70-tal. I stället är det ju tack vare regissörer som Martin Scorsese (Mean Streets, 1973; Alice bor inte här längre, 1974; Taxi Driver, 1976; The Last Waltz, 1978; med ännu flera men dessa är de allra bästa), Steven Spielberg (Hajen, 1975; Närkontakt av tredje graden, 1977), George Lucas (Sista natten med gänget, 1973; Stjärnornas krig, 1977) och Francis Coppola (Gudfadern, 1972; Gudfadern II, 1974; Avlyssningen, 1974 - en av 70-talets ALLRA BÄSTA amerikanska filmer) som 70-talet väl så hårt kan konkurrens-jämföras med 30-talet - bekant som ännu en filmisk guldålder. Samtliga filmer härovan (men kanske inte Billy Jack...) hör det faktiskt till den filmiska allmänbildningen att ha sett. Absolut en gång. Helst flera. Mina egna amerikanska favoriter från decenniet inkluderar Five Easy Pieces (1970), av Bob Rafelson och med Jack Nicholson som en tjurig individualist som jag identifierade mig så hårt med att jag har sett filmen minst 50 gånger; Den sista föreställningen (1971), av Peter Bogdanovich, svartvitt mästerverk som grundlade min obrutna kärlek till countrymusiken och innehöll Ben Johnson i den oförglömliga rollen som Sam the Lion (birolls-Oscar belönad); Fat City - Chansernas stad (1972), av John Huston och med mästarinsatser som avdankade boxare från Jeff Bridges och Stacy Keach; Gökboet (1975), av Milos Forman, med Jack Nicholson och ännu ett individualistiskt mästerverk, The French Connection - Lagens våldsamma män (1971), av William Friedkin, med Gene Hackman som tufft ascool snut och med en av de bästa biljakterna någonsin samt minst lika många som jag endera glömt bort eller inte haft plats för här och nu. Men Dirty Harry (1971) med Clint Eastwood som ärketuff snut måste ju ändå apostroferas. Dåtidens filmkritiker kallade den inte sällan för fascistisk. De har senare ofta funnit anledning att revidera sig. Sam Peckinpahs blodiga vålds- och ärrade western-ballader, med titlar som Balladen om Cable Hogue (1970); Straw Dogs - De galna hundarna (1971); den vemodiga Junior Bonner (1972); The Getaway - Rymmarna (1972), Pat Garrett och Billy the Kid (1973), kan man väcka mig när som helst och beordra mig att se och - och jag gör det gladeligen. Och så John Cassavetes säreget profilerade Äkta män (1970) och En kvinna under påverkan (1974) + den helt enastående Robert Altmans MASH (1970), hans lyriska western McCabe och Mrs. Miller (1971), Långt farväl (1973) och den monumentala film-fresken Nashville (1975). The Last Waltz, Scorseses konsertupptagning av The Bands finalföreställning, är också obefläckad film- och musikmagi. Samt Chinatown (1974), av Roman Polanski.
Men 70-talets riktiga amerikanska filmkungar var nog ändå, vare sig man vill erkänna det eller inte, Burt Reynolds och Charles Bronson. I kraft av kommersiellt dånande success storys som Benknäckargänget och Nu blåser vi snuten (Reynolds) samt The Mechanic, The Valachi Papers, The Stone Killer, Mr Majestyk och den kontroversiellt vigilante-rättvisa förespråkande Death Wish (Bronson). Majoriteten av alla de här filmerna går att dvd-lokalisera. Gör väldigt gärna just det. Oförglömliga filmupplevelser väntar på er.

Tillbaka till 70-talet

Om 1970-talet skriver i dag Rolf Nilsén och bjuder läsarna på en enkel guide till en guldålder för amerikansk film.Majoriteten av alla de här filmerna går att dvd-lokalisera. Gör väldigt gärna just det. Oförglömliga filmupplevelser väntar på er menar Nilsén.