Toppenfint om sökande tillstånd

I epilogen kommer hon tillbaka till Bohuslän igen, en mängd erfarenheter rikare och inte lika självkritisk. Hon verkar ha funnit de sammanhang hon sökte, hon verkar ha "landat" i sitt liv. Jag anar en vilja hos författaren att ifrågasätta värderingar om vad som är verkligt viktigt här, men jag blir också osäker. I vilket fall roar det mycket att läsa om det som var "mindre viktigt" under 1990-talet; vardagen med träffsäkert skildrade typer på konstskolan; new age-kvinnan, målerigubben, teoretiska unga tjejen. Furmark gestaltar i sin grafiska roman toppenfint det sökande tillstånd jag tror många befinner sig i när man är en tjugoårnånting och vill gå på folkhögskola som en språngbräda ut i vuxenlivet. Anneli Furmarks bilder är små berättelser i sig, förmedlande stämningar i västkustlandskapet och känslor hos huvudpersonen. Helen är grubblande och sökande men tar för sig av kärlek där hon kan finna den. Som i hastiga möten med Lauri, en av alla inbjudna manliga gästlärare, eller i relationen till Irene. Sötsnygga, energiska Irene som läser teoretiska konsttidskrifter och kommer in på alla konstskolor i Europa. Själv blir Helen reserv på Mejan, Konsthögskolan i Stockholm, men funderar allvarligt på att stanna kvar på orten och arbeta vidare på vårdhemmet hon extrajobbar på. Helen trivs där och gamlingarna är ömsint skildrade av Furmark, så pass att arbetsvillkoren framstår som väsensskilda från Johan Jönsons "skitjobb" som saknar värdighet både för de boende eller anställda. Men trots fina möten för vilsna Helen är det ofta som att hon regredierar in i landskapet, som boken igenom tar stor plats. För utemiljöerna; havet, klipporna, den mörka vägen mellan husen, är inte bara vänligt omslutande Helen. Landskapet har också en tendens att vagga henne väl passiv in i sin melankoli, från att ta sig ett steg vidare och försöka testa en ny plats att finnas på, med nya möjligheter. Det här melankoliska draget hos Helen är en stark igenkänningsfaktor för romanen, och något jag tänker på som en slags landsbygdsmentalitet. Ja, ibland tänker jag att Helen har en typiskt norrbottnisk känslighet och tendens att stanna i sin egen bubbla - antingen med förträffliga drag "jag är sån här och såna är vi av min sort", eller med mer självkritiska "inte ska väl jag". Det är smart, för jag vill verkligen se hur det går för Helen; ska hon få lite mer skinn på näsan och lyckas förmedla till andra sin storhet. Fick Helen en framtid som konstnär, bildade stadig familj och blev "lyckad" genom att hon slutade ingå i flera kärleksrelationer samtidigt och "bestämde sig"?

Toppenfint om sökande tillstånd

Helen går på konstfolkhögskola i Bohuslän på 1990-talet. I bokens prolog blickar hon tillbaka på de åren och skäms lite för att hon brydde sig så mycket om kärlek och konsten och så lite om världspolitiken.